Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller kämpar för sig, om så behöfs, så länge jag kan läsa en mässa eller svänga en yxa.»
Och därmed lät han sin tunga hillebard snurra omkring sitt
hufvud, liksom en vallgosse svänger sin lilla herdestaf.
»Det är sant, fromme klerk», sade den svarte riddaren, »så
sant, som om S:t Dunstan själf hade sagt det. Vore det nu inte bäst, min gode Locksley, om den ädle Cedric öfvertog ledningen vid detta angrepp?»
»Nej, för ingen del», svarade Cedric, »jag har aldrig haft något tillfälle att sätta mig in i, hur man skall vare sig eröfra eller försvara dessa tyranniets boningar, dem normanderna ha uppfört i det land, som suckar under deras välde. Jag skall kämpa bland de främsta, men mina grannar veta nog, att jag ej är utbildad i krigskonsten och ej förstår mig på att angripa fasta borgar.»
»Efter det förhåller sig så med den ädle Cedric», sade Locksley, »är jag ofantlig villig att åtaga mig anföra bågskyttarne, och ni ska få hänga mig i det träd, hvarunder mitt folk samlas, om försvararne få visa sig på murarna utan att bli genomborrade af lika många pilar, som det är nejlikor i en julskinka.»
»Väl taladt, käcke skytt», sade den svarte riddaren, »och i fall jag anses värdig att ha ett befäl i denna strid och bland dessa tappra män kan finna så många, som äro villiga att följa en äkta engelsk riddare, ty det kan jag med sanning kalla mig, så är jag redo att med all den duglighet, som erfarenheten har gifvit mig, föra dem till stormning mot dessa murar.»
Sedan rollerna sålunda voro fördelade mellan anförarne, började det första angreppet, hvars utgång läsaren redan har erfarit.
Då utanverket var taget, skickade den svarte riddaren
underrättelse om den lyckliga händelsen till Locksley och bad honom tilllika hålla så skarp utkik på borgen, att försvararne ej kunde samla stridskrafterna till ett plötsligt utfall och sålunda återeröfra det utanverk de förlorat. Detta var riddaren mycket angelägen om att förekomma, emedan han visste, att de män, han hade under sitt befäl och som voro oöfvade frivilliga, ofullkomligt beväpnade och ovana vid manstukt, vid ett plötsligt utfall måste få en mycket ojämn strid att utkämpa med de normandiska riddarnes stridsvana män, som voro väl försedda med både försvars- och anfallsvapen och som till ersättning för belägrarnes stridsifver och upphöjda mod ägde all den själftillit, som fulländad manstukt och vapenöfning gifva.
Riddaren använde mellantiden till att låta bygga ett slags
flottbro, med hvars tillhjälp han hoppades, trots fiendens motstånd, kunna komma öfver borggrafven. Detta tog någon tid, hvilket anförarne hade så mycket mindre emot som det gaf Ulrica tillfälle att utföra den plan hon uppgjort till deras förmån, hvari den nu bestod.
Då flottbron var färdig, tilltalade den svarte riddaren belägrarne sålunda: »Det tjänar till ingenting att vänta längre här, mina vänner;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
