Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
galopperade han bort till utanverket, som han antog att de Bracy, efter den förut uppgjorda planen, bemäktigat sig.
»De Bracy! De Bracy!» ropade han. »Är du där?»
»Ja, jag är här», svarade de Bracy, »men jag är fånge.»
»Kan jag befria er?»
»Nej, jag har gifvit mig på nåd och onåd, jag är fånge på
hedersord. Rädda er själf — det är örnar ute på jakt — lägg
hafvet mellan er och England. Jag vågar ej säga mera.»
»Nåväl», svarade tempelherren, »om ni vill stanna här, så kom ihåg, att jag har infriat mitt ord och mitt handslag. Låt örnarna vara hvar de vilja, jag tänker, att borgen Tempelstowes murar skola vara tillräckligt beskydd, och dit vill jag draga som hägern till sitt bo.»
Därmed galopperade han bort åtföljd af sitt folk.
De af borgens besättning, som ännu ej kunnat komma till häst, fortsatte, då tempelherren ridit bort, att kämpa ursinnigt mot belägrarne, dock mera emedan de tviflade om att få pardon, än emedan de hyste något hopp om räddning. Elden utbredde sig hastigt till alla delar af borgen, och Ulrica, som först hade tändt på, visade sig nu uppe på ett litet torn som en af forntidens furier, i det hon med
skallande röst sjöng en af de krigssånger, som i hednatiden
uppstämdes af anglosaxarnes skalder på valplatsen. Hennes långa, upplösta gråa lockar fladdrade om det blottade hufvudet, den tillfredsställda hämndtörstens berusande fröjd kämpade i hennes ögon med vansinnets eld, och hon svängde den slända hon höll i handen, som om hon varit en af nornorna, som spinna och afklippa människolifvets tråd.
De högt uppblossande lågorna hade nu besegrat hvarje hinder
och slogo upp mot himlen som ett enda väldigt bål, som syntes vida omkring. Torn efter torn föll brakande samman med högt flammande tak och sparrar, och de kämpande drefvos bort från borggården. De öfvervunna, af hvilka endast få funnos kvar, skingrade sig och togo sin tillflykt till den närliggande skogen. Segrarne samlade sig i stora skaror och stirrade med förvåning, blandad med fruktan, på lågorna, i hvilkas sken deras vapen blänkte med rödaktig glans. Anglosaxiskan Ulricas gestalt syntes länge på den höga
plats hon hade valt och där hon slog vildt omkring sig med armarna, som om hon vore härskarinna öfver den brand hon hade framkallat. Slutligen störtade hela tornet samman med ett förfärligt brak, och hon omkom i de lågor, som hade förtärt hennes tyrann. Fasan bragte ett ögonblick de väpnade åskådarne till tystnad, och i flera minuter rörde de ej ett finger till annat än att göra korstecknet. Då hördes Locksley’s röst: »Stäm upp ett glädjerop, tappra bönder! Tyrannernas näste finns ej mera! Må hvar och en bringa sitt byte till vår mötesplats vid domareträdet i Harthill-Walk, ty där skola vi vid daggryningen dela det jämnt mellan våra egna män och våra tappra bundsförvanter i detta stora hämndetåg.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
