Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycks dig bäst, för att därmed belöna dina män, som deltogo i vår kamp.»
»Käcke jägare», sade Cedric, »mitt hjärta är tungt af sorg. Den ädle Athelstane af Coningsburg är ej mer — den sista telningen af den helige konungens stam. Med honom äro förhoppningar tillintetgjorda, som aldrig kunna lefva upp igen. Med hans blod är en gnista släckt, som ingen mänsklig andedräkt åter kan tända. Mina män, utom de få, som nu äro med mig, vänta på mig, för att jag skall föra hans jordiska kvarlefvor till det sista hvilorummet. Lady Rowena längtar efter att återvända till Rotherwood och måste ledsagas af en tillräcklig styrka. Jag skulle därför redan ha lämnat detta ställe, men jag väntade — icke för att dela bytet, ty så sant mig Gud och St. Withold hjälpe, hvarken jag eller någon af de mina skola röra det ringaste däraf — jag väntade endast, för att få betyga dig och dina käcka skyttar min tacksamhet för det lif och den ära ni ha räddat.»
»Nej», sade de fredlöses anförare, »vi gjorde på sin höjd blott halfva arbetet; tag af bytet belöningen för edra grannar och ert folk.»
»Jag är rik nog att löna dem af mina egna ägodelar», svarade Cedric.
»Och några», sade Wamba, »ha varit nog kloka att belöna sig
själfva, de draga inte så alldeles tomhändta härifrån. Vi gå inte alla i narrkåpa.»
»Gärna för mig», sade Locksley »våra lagar äro icke bindande
för andra än oss själfva.»
»Men du, min stackars narr», sade Cedric, i det han vände sig om och omfamnade narren, »hur skall jag belöna dig, som inte var rädd för att offra dig åt fängelse och död i mitt ställe? Då alla sveko mig, var den stackars narren mig trogen.»
Det var tårar i den barske thanens ögon, då han sade detta
— ett tecken till sinnesrörelse, som ej ens Athelstanes död hade framkallat; men det var i hans narrs hälft instinktmässiga hängifvenhet någonting, som rörde hans hjärta djupare än själfva sorgen.
»Nej», sade narren i det han lösgjorde sig från sin herres
omfamning, »om ni betalar min tjänst med vatten i edra ögon, måste narren gråta med för sällskaps skull, och hur går det då med hans yrke? Men om ni vill göra mig en glädje, onkel, så ber jag er förlåta min lekkamrat Gurth, som stal en vecka från er tjänst för att offra den åt er son.»
»Förlåta honom!» utbrast Cedric. »Jag vill både förlåta och
belöna honom. Fall på knä, Gurth!» Svinaherden låg ögonblickligen vid sin herres fötter. »Theow och Esne (träl och lifegen) är du ej längre», sade Cedric, i det han vidrörde honom med en staf; »Folkfree och Sacless (fri man enligt lagen) är du i staden och på landet, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
