Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vetande befriat honom från en värre fångenskap. Tala, jude — har jag inte befriat dig från Satan? Har jag inte lärt dig ditt Credo, ditt Pater och ditt Ave Maria? Tillbragte jag inte hela natten med att dricka dig till och förklara mysterier?»
»För Guds skull», utbrast den stackars juden, »vill ingen befria mig ur denne galne — jag menar denne helige mans händer?»
»Hvad är det, jude?» sade munken med hotande min. »Tar
du tillbaka? Besinna, om du återfaller i din vantro, att om du också inte är så mör som en spädgris — jag önskar jag hade en sådan att stilla min hunger med —, så är du ändå inte för seg till att stekas. Var beskedlig nu, Isaac, och säg efter mig: Ave Maria ...»
»Nej, vi vilja inte höra några gudsbespottelser, galne präst», sade Locksley. »Låt oss hellre höra, hvar du fann din fånge.»
»Vid S:t Dunstan», sade munken, »jag fann honom där jag sökte efter bättre varor! Jag gick ner i källaren för att se, hvad som kunde räddas där, ty fastän en bägare glödgadt vin med kryddor är en aftondryck för en kejsare, tycktes det mig dock vara slöseri att glödga så många goda dricksvaror på en gång. Jag fick tag i ett litet fat sekt och ämnade just ropa till hjälp någon af de här latmaskarne, som man alltid måste leta efter, då det gäller en god gärning; då fick jag sikte på en dörr. Aha, tänkte jag, i den där källaren ligga de allra utsöktaste drickesvarorna, och munskänken, den skälmen, har låtit nyckeln sitta i dörren, då han blef störd i sina göromål. Jag gick alltså in, men hittade ingenting annat än en hop
rostiga kedjor och denne judehund, som genast gaf sig fången på nåd och onåd. Jag vederkvickte mig efter kampens ansträngningar med en enda skummande bägare sekt och ämnade just släpa ut min fånge, då ett yttertorn — den lede må ta den, som inte byggde det starkare — med ett brak, som om åskan slagit ner, kom nerstörtande och spärrade gången. Braket af det ena rasande tornet följde på det andra — jag uppgaf hoppet att slippa därifrån med lifvet, och då jag tyckte det var en skam för en man af mitt stånd att gå hädan i sällskap med en jude, höjde jag min hillebard för att slå hans hjärnskål sönder och samman, men jag fick ömkan med hans gråa hår och tyckte det var bättre att lägga ner hillebarden och ta till mina andliga vapen och omvända honom. Och i sanning, säden föll i god jord, men efter att ha talat med honom om mysterier hela natten och nästan fastat (ty de klunkar sekt, hvarmed jag skärpte mitt förstånd, voro ingenting att tala om) har jag nästan
blifvit yr i hufvudet. Jag var alldeles utmattad. Gilbert och Witbald veta, i hvilket tillstånd de funno mig — alldeles förstörd och utmattad.»
»Det kunna vi intyga», sade Gilbert, »ty då vi hade röjt undan gruset och med S:t Dunstans hjälp kommit ner i trappan till fängelserna, funno vi ett litet fat sekt halftömdt, juden halfdöd och munken mer än halft — utmattad, som han kallar det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
