Ivanhoe / 238 (1902) Author: Walter Scott Translator: Ernst Lundquist Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioandra kapitlet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lärdomssmulor han i forna dagar lärt sig iitantill, sade han: »Helige fader, Deus faciat salvam benignitatem vestram. Ni är välkommen i skogen.»

»Hvad är detta för en hädisk komedi?» sade priorn. »Min vän,
i fall du verkligen är en kyrkans man, vore det bättre af dig att visa mig, hur jag skall slippa ur dessa mäns våld, än att stå där och anfäkta dig och grina som en narr.»

»I sanning, ärevördige fader», sade munken, »jag vet blott ett sätt för dig att komma undan. Det är sankt Andreas’ dag hos oss, vi ta upp vår tionde.»

»Men väl inte af kyrkan, min gode broder?» sade priorn.
»Af kyrkans män och af lekmän», sade munken.
»Jag värderar högt en glad jägare», sade priorn i mildare ton. »Ni får inte fara för hårdt fram mot mig — jag förstår mig mycket väl på jägarehandtverket, jag kan blåsa i horn klart och muntert och ropa hallo, så att det ekar i skogen.»



»Ge honom ett horn,» sade den fredlöse,» vi ska pröfva den
färdighet han berömmer sig af.»

Prior Aymer blåste en melodi. Anföraren skakade på hufvudet,

»Herr prior», sade han, »du blåser ganska muntert, men
därmed lär du knappast kunna köpa dig fri — vi ha inte råd att släppa dig lös för litet munväder. Dessutom har jag nu ertappat dig — du är en af dem, som fördärfva de gamla engelska hornmelodierna genom nymodiga franska snirklar och drillar. Denna sista krumilur på melodien har ökat på din lösepenning med femtio kronor, emedan du förstör de gamla käcka jaktsignalerna.»

»Min vän», sade abboten förargad, »du är inte lätt att göra till lags i dina fordringar på jakten. Jag ber dig vara resonlig med hänsyn till lösepenningen. Med ett ord — efter jag nu nödvändigt för en gångs skull måste ge djäfvulen en handräckning — hvilken lösepenning skall jag betala för att få färdas på Watling-vägen utan att ha femtio man i ryggen?»

»Vore det inte bäst», sade bandets andre man till anföraren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>