Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är mig väl bekant», sade Isaac. Hedningarne omtala denne Lucas Beaumanoir som en man, den där är nitisk till att kämpa för hvarje punkt af den nazarenska lagen; och våra bröder ha skildrat honom som ett fruktansvärdt gissel för saracenerna och en grym tyrann mot oss, löftets barn.»
»Och sanningsenligt ha de skildrat honom så», sade läkaren
Nathan. »Andra tempelherrar kunna dragas ifrån sina hjärtans mål genom köttsliga lustar eller mutas med löften om guld och silfver; men Beaumanoir är af ett annat slag; han hatar sinnlig lusta, föraktar mammon och eftersträfvar hvad de kalla martyrskapets krona. Måtte Jakobs Gud snart sända den till honom och dem alla! Särskildt har denne stolte man utsträckt sin handske öfver Judas barn. Onda och lögnaktiga ord har han talat till och med om våra läkemedels kraft, som om de vore satans påfund. Måtte Herren tukta honom!»
»Icke desto mindre», sade Isaac, »måste jag infinna mig på
Tempelstowe, om än hans ansikte är likt en sju gånger upphettad, glödande ugn.»
Han förklarade därefter för Nathan den tvingande anledningen
till resan. Rabbinen hörde på honom med intresse och uttryckte sitt deltagande på sitt folks vis, i det han ref sönder sina kläder och sade: »Ack, min dotter! Ack, min dotter! Ve, Zions skönhet! Ve Israels fångenskap!»
»Du ser hur det står till med mig», sade Isaac, »och att jag
inte kan dröja. Kanhända, att denne Lucas Beaumanoir, då han
är deras styresman, genom sin närvaro kan afvända Brian de
Bois-Guilbert från det onda han rufvar på, så att han utlämnar till mig min älskade dotter Rebecka!»
»Gå du», sade Nathan Ben Israel, »och var vis, ty visdom hjälpte Daniel i lejonkulan; och måtte det gå dig väl, så som ditt hjärta önskar. Men om du kan, så håll dig undan för stormästaren, ty att öfva försmädelse mot vårt folk är hans fröjd både morgon och afton.»
Isaac sade sin vän farväl, och efter ungefär en timmes ridt var han vid Tempelstowes portar.
Denna tempelherrarnes borg låg mellan fruktbara åkrar och ängar, som den förre præceptorns fromhet hade skänkt deras orden. Den var stark och väl befästad, någonting som aldrig försummades af dessa riddare och som det laglösa tillståndet i England gjorde alldeles nödvändigt. Två med hillebarder beväpnade män i svart dräkt höllo vakt på vindbryggan, och andra i samma mörka dräkt gingo med ljudlösa, afmätta steg fram och tillbaka på murarna, mera lika spöken än stridsmän. Ordens lägre tjänare voro så klädda, sedan deras användande af hvita dräkter liksom riddarnes och väpnarnes hade gifvit upphof till ett samfund af vissa falska bröder i Palästinas berg, som kallade sig tempelherrar och bragte stor skam öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>