Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörde tramp af fötter i den lönntrappa, som ledde till det ställe, där hon hölls fången. Bullret antydde, att det kom flera personer, och detta nästan gladde henne, ty hon var mera rädd för den vilde och lidelsefulle Bois-Guilberts besök i enrum än för något annat ondt, som kunde drabba henne, dörren till kammaren öppnades, och Conrad och prseceptorn Malvoisin inträdde, ledsagade af fyra svartklädda, med hillebarder beväpnade drabanter.
»Dotter af en förbannad ras», sade præceptorn, »stig upp och
följ oss!»
»Hvarthän», sade Rebecka, »och i hvad afsikt?»
»Kvinna», sade Conrad, »det tillkommer icke dig att fråga, utan att lyda. Icke desto mindre må du veta, att du skall föras inför vår heliga ordens stormästares domstol för att där stå till räkenskap för dina brott.»
»Abrahams Gud vare prisad!» sade Rebecka och knäppte
andäktigt sina händer. »En domares namn, äfven om han är fiende till mitt folk, är för mig som namnet på en beskyddare. Högeligen beredvilligt följer jag dig — tillåt mig blott insvepa mitt hufvud i en slöja.»
De gingo utför trappan med långsamma och högtidliga steg,
gingo igenom ett långt galleri och inträdde genom en dubbeldörr vid ändan däraf i en stor hall, där stormästaren för tillfället presiderade som domare.
Den nedersta delen af detta rymliga rum var full af
riddare-svenner och drabanter, hvilka ej utan möda gjorde rum för Rebecka, som ledsagades af præceptorn och Mont-Fitchet och följdes af vakten med hillebarderna, så att hon kunde gå fram till den för henne bestämda platsen. Medan hon med korslagda armar och nedböjdt hufvud gick genom skaran, stack någon i hennes hand ett stycke pergament, som hon nästan omedvetet mottog och fortfor att hålla i, utan att se på dess innehåll. Vissheten, att hon hade en vän i
denna fruktansvärda församling, gaf henne mod att se sig omkring. Hon lät alltså blicken glida ut öfver den scen, som vi skola försöka beskrifva i nästa kapitel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
