Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I en hög stol midt för den anklagade satt tempelherreordens
stormästare i sin bländande hvita böljande mantel, hållande i sin hand den mystiska stafven, som upptill bar ordens symbol. Vid hans fötter stod ett bord, hvarvid sutto två skrifvare, ordens kaplan, hvars uppgift det var att föra protokoll öfver dagens förhandlingar. Dessa prästers svarta dräkter, skalliga hjässor och ödmjuka miner utgjorde en skarp kontrast till det krigiska utseendet hos de
närvarande riddarne, hvilka antingen bodde i præceptoriet eller hade kommit dit för att göra stormästaren sin uppvaktning. Præceptorerna, af hvilka fyra voro närvarande, sutto på lägre bänkar, något bakom sin förman, och de riddare, som ej innehade någon sådan rang inom orden, hade sin plats på ännu lägre bänkar, hvilka stodo på samma afstånd från præceptorernas som dessa från stormästarens. Bakom dem, men äfven på upphöjningen, stodo ordens
riddaresvenner i hvita dräkter af gröfre tyg.
Hela församlingen hade en prägel af det djupaste allvar, och i riddarnes ansikten var ett uttryck af krigisk käckhet parad med den högtidlighet i hållningen, som anstod män af en andlig riddareorden och som de ej försummade att iakttaga i stormästarens närvaro.
Den öfriga, lägre delen af hallen, som var full af vakter med hillebarder samt af åskådare, som lockats dit af nyfikenhet för att på en gång se en stormästare och en judisk trollkvinna. De allra flesta af dessa mera underordnade personer voro i en eller annan egenskap samhöriga med orden, och de kändes lätt igen på sina svarta
dräkter. Men man nekade ej traktens bönder tillträde, ty det var Beaumanoirs stolthet att göra den uppbyggliga synen af den rättvisa han skipade så offentlig som möjligt. Hans stora, blå ögon tycktes vidga sig, då han lät blicken glida ut öfver församlingen, och hans ansikte fick ett uttryck af stolthet i medvetande af hans värdighet och det förment förtjänstfulla i den roll han stod i begrepp att spela. En psalm, hvarvid han själf anförde med en mjuk basröst, som ålderdomen ej beröfvat något af dess kraft, öppnade dagens förhandlingar, och den högtidliga sången Venite exultemus
Domino, som så ofta sjöngs af tempelherrarne, innan de inläto sig i kamp med jordiska motståndare, ansågs af Lucas som den mest passande inledningen till den förestående triumfen — ty så betraktade han den — öfver mörkrets makter. De djupa, långdragna tonerna, som uppstämdes af hundratals vid koralsång vana manliga röster, höjde sig mot hallens hvälfda tak och rullade mellan dess bågar med ett vackert, högtidligt ljud liksom af ett väldigt brusande
vatten.
Då tonerna upphörde, lät stormästaren sin blick glida ut öfver kretsen och märkte, att en af præceptorernas platser stod tom. Brian de Bois-Guilbert hade nämligen rest sig och stod nu vid ändan af en af de bänkar, som intogos af tempelriddarne. Med den ena handen höll han sin långa kåpa så, att den delvis dolde hans ansikte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
