Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flera vittnen framkallades för att aflägga vittnesbörd om,
hvilken fara Bois-Guilbert utsatt sig för i sina sträfvanden att rädda Rebecka ut från den brinnande borgen, och huru han försummat sitt eget försvar för att sörja för hennes säkerhet. Riddarens ansträngningar att försvara Rebecka skildrades som långt öfverskridande icke allenast klokhetens, utan också det mest fanatiska ridderliga nits
gränser, och hans vördnad för hvad hon sade — oaktadt hennes tal ofta var hårdt och förebrående — framställdes som drifven till sådan ytterlighet, att den föreföll nästan öfvernaturlig hos en man med hans stolta karaktär.
»Skulle det inte vara riktigt, mina bröder», sade stormästaren, »om vi anställde några undersökningar angående denna kvinnas förflutna lif och vandel, i synnerhet för att upptäcka, om hon är en person, som kan antagas använda magiska trollformler och konster, eftersom de sanningar vi hört för visso kunna göra oss böjda att antaga, att vår vilseförde broder i denna olyckliga tilldragelse blifvit påverkad af djäfvulsk lockelse och bedrägeri?»
Herman af Goodalricke var den fjärde närvarande præceptorn;
de andra tre voro Conrad, Malvoisin och Bois-Guilbert själf.
Herman var en gammal kämpe, hvars ansikte var fullt af ärr efter sabelhugg af museimän och som hade hög rang och stort anseende bland sina bröder. Han reste sig och bugade sig för stormästaren, som genast gaf honom tillåtelse att tala. »Jag önskade veta, högärevördige fader, af vår tappre broder Brian de Bois-Guilbert, hvad han säger om dessa underliga beskyllningar och med hvilken blick han nu själf betraktar sitt förhållande till denna judiska flicka.»
»Brian de Bois-Guilbert», sade stormästaren, »du hör den fråga, som vår broder Goodalricke önskar att du skall besvara. Jag befaller dig att svara honom.»
Bois Guilbert vände sitt hufvud mot stormästaren, då han
tilltalades så, men teg fortfarande.
»Han är besatt af en stum djäfvul», sade stormästaren. »Tala, Brian de Bois-Guilbert, jag besvär dig vid denna vår heliga ordens symbol.»
Bois-Guilbert gjorde en ansträngning för att bekämpa sin
vaknande föraktfulla harm, hvilken det ej — det visste han mycket väl — skulle vara honom till båtnad att ge luft. »Brian de Bois-Guil-bert», sade han, »svarar inte på slika dåraktiga och obestämda beskyllningar. Om hans ära kränkes, skall han försvara den med detta svärd, som ofta har kämpat för kristendomen.»
»Vi förlåta dig, broder Brian», sade stormästaren, »fastän det, att du i vår närvaro berömt dig af dina krigiska bedrifter, är ett skryt och förskrifver sig från den onde, som frestar oss till själfberöm. Men du har vår tillgift, alldenstund vi förstå, att du talar mindre af egen drift än efter ingifvelse af honom, som vi, om Gud vill, skola betvinga och drifva ut ur denna församling.» En hånfull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
