Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lika litet noga med sin värdighet som med sitt sällskap, skrattade, drack och skämtade med den muntra skaran. Robin Hoods sunda förstånd ingaf honom dock en önskan, att denna scen måtte taga slut, innan det hände något, som störde den goda sämjan, så mycket mera som han märkte, att Ivanhoes ansikte fått ett ängsligt uttryck. »Vår tappre kungs närvaro är oss en ära», sade han afsides till Ivanhoe, »men jag vill ogärna, att han förspiller en tid, som förhållandena i hans rike kunna göra dyrbar.»
Ivanhoe gaf fribonden rätt däri och gillade det sluga påfund, som Robin Hood nu framlade för honom. Han ville i största hemlighet låta en af sina män gå in i skogen och blåsa en normandisk signal. Det plötsliga uppbrottet skulle hastigt afbryta dryckeslaget, och sedan gällde det blott att käckt tillstå det hela för kung Richard och hoppas på, att hans vrede snart skulle lägga sig.
Knappast hade den föregifne fienden låtit sitt horn ljuda, förrän alla voro på benen. Kungen själf slängde ifrån sig kruset och iförde sig i hast de delar af rustningen, som fattades, medan Robin Hood på skrymt skickade ut spejare åt alla håll.
Då slutligen planen och dess bevekelsegrunder röjdes för kungen, steg visserligen en harmens rodnad ett ögonblick upp på hans kinder, men han lugnade sig snart.
»Kungen af Shervood», sade han, »unnar icke kungen af
England sitt villebråd och sitt vinkrus. Godt och väl, käcke Robin! Men då du kommer för att besöka mig i det glada London, hoppas jag, att jag skall vara en mindre snål värd. Du har emellertid rätt, kamrat. Låt oss därför stiga till häst och bege oss bort — Wilfred har länge varit otålig.»
Efter ett hastigt afsked drog kungen vidare till Coningsburgh, ledsagad af Ivanhoe, Gurth och Wamba, och de fingo borgen i sikte, innan solen ännu försvunnit bakom synkretsen.
Då Lejonhjärta och hans följe närmade sig den gamla stolta
borgen, var den icke som nu omgifven af yttre befästningsverk. Den anglosaxiske byggmästaren hade uttömt sin konst på att sätta hufvudtornet i försvarstillstånd, och det fanns ingen annan förskansning omkring det än en enkel pallisad.
Ett väldigt svart baner, som vajade från tornets tinnar,
förkunnade, att man ännu höll på med att fira den forne ägarens likbegängelse. Det hade intet tecken till den aflidnes rang och härkomst, ty vapenmärken voro då något nytt, som endast funnos hos det normandiska ridderskapet, men var alldeles okändt för
anglosaxarne.
Rundt omkring borgen rådde stor brådska, ty vid sådana
begrafningshögtidligheter utvecklades en allmän och storartad gästfrihet, som icke allenast gällde enhvar, som stått i något slags förhållande till den döde, utan också alla, som kommo förbi. Den aflidne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
