Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att du skall förlåta och åter skänka din innerliga kärlek till den gode riddaren Wilfred af Ivanhoe. Du erkänner förmodligen, att jag har orsak att fästa vikt vid denna försoning — vid min väns lycka och utjämnandet af oenighet mellan mina trogna undersåtar.»
»Detta är alltså Wilfred!» sade Cedric och pekade på sin son.
»Min far! Min far!» sade Ivanhoe och kastade sig för Cedrics
fötter, »Skänk mig din tillgift!»
»Den har du, min son», sade Cedric och lyfte upp honom.
»Herewards son håller ord, till och med då det gifvits till en normand. Men låt mig se dig bruka dina engelska förfäders dräkt — inga korta kappor, inga brokiga mössor, inga vajande fjäderbuskar i mitt enkla hus. Den, som vill vara Cedrics son, måste visa, att han är af engelsk ätt. Du vill tala», tillade han strängt, »och jag kan tänka mig, hvad du vill tala om. Lady Rowena måste sörja sin trolofvade i två år; alla våra anglosaxiska förfäder skulle förneka oss, om vi förhandlade om en ny förbindelse för henne, innan den man, som hon skulle ha äktat, ännu kommit i jorden. Athelstane själf skulle spränga sin blodiga likskrud och som vålnad träda fram för oss och förbjuda oss att på sådant sätt vanära hans minne.»
Det var, som om Cedrics ord frammanat ett spöke, ty knappast
hade han uttalat dem, förrän dörren gick upp, och Athelstane stod framför dem, klädd i sin likdräkt, blek och infallen; han såg ut, som om han uppstått från de döda.
Denna syns verkan på de närvarande var i hög grad öfverväldigande. Cedric for tillbaka så långt som rummets vägg tillät, och i det han stödde sig mot den, som om han var ur stånd att hålla sig uppe, stirrade han på sin vän med förstenade ögon och med en mun, som han ej tycktes kunna sluta till. Ivanhoe korsade sig och frammumlade böner på anglosaxiska, latin eller normandfranska.
Emellertid hördes där nere ett förskräckligt larm. Några
ropade: »Håll ögonen på de förrädiska munkarne!» Andra: »Ned med dem i fångkällaren!» Andra: »Störta ned dem från tornets öfversta tinnar!»
»I Guds namn!» sade Cedric, i det han vände sig till den aflidne vännens vålnad. »Om du är en dödlig, så tala! Men är du en hänsofven ande, så säg, af hvad orsak du åter besöker oss och om jag kan göra något för att skaffa dig ro. Antingen du är lefvande eller död, så tala till Cedric!»
»Det skall jag», sade spöket mycket lugnt, »så snart jag har
hämtat andan, och då du ger mig tid. Lefvande, säger du? Ja, jag är så lefvande som den kan vara, som har lefvat på vatten och bröd i tre dagar... de föreföllo mig som tre århundraden. Ja, vatten och bröd, fader Cedric! Vid himlen och alla dess helgon, bättre föda har ej kommit genom mitt svalg på tre evigt långa dagar, och jag har Guds nådiga försyn att tacka för, att jag nu är här och kan berätta det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>