Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty den giktbrutne sakristanen hade alldeles för brådtom att sörja för sig själf, för att han skulle kunna tänka på mig. Ändtligen kom han ner med vacklande steg och luktade starkt vin och kryddor. Den goda måltiden hade gjort hans hjärta vekt, ty han gaf mig en bit pastej och ett krus vin i stället för min vanliga kost. Jag åt, drack och blef stärkt, och till all lycka raglade sakristanen så, att han ej kunde sköta sin syssla som fångvaktare. Han vred om nyckeln utanför låset, så att dörren blef stående på glänt. Ljuset, maten och vinet gjorde mig uppfinningsrik. Den järnkrampa, hvarvid min boja var fastgjord, var mera rostig än jag och den nedrige abboten hade trott. Till och med järn måste slutligen förtäras i den sataniska fängelsehålans fuktiga luft.»
»Hvila er litet, ädle Athelstane», sade Richard, »och ät litet, innan ni går vidare i er fasansfulla berättelse.»
»Äta!» sade Athelstane. »Jag har ätit fem gånger i dag — men
en bit af den saftiga skinkan skulle för resten ej vara ur vägen, och jag ber er, ädle herre, dricka mig till i en bägare vin.»
Fastän gästerna ännu voro utom sig af häpnad, tömde de en
bägare med sin återuppståndne värd, som därefter fortsatte sin skildring af, hur han hade öfverraskat sakristanen och en annan munk, slagit dem till golfvet och löst sina bojor. I stallet hade han sedan funnit en häst och ridit hem till sin egen borg, där man endast låtit honom slippa in — i likdräkt och med hätta öfver ansiktet —, emedan man trodde, att han hörde till ett gycklareband.
Då Athelstane hade slutat denna osammanhängande skildring,
for han ut i vilda förbannelser och löften om hämnd öfver de
förrädiska munkarne. Han ville inte alls höra på Cedrics flammande ord om att glömma dessa småsaker för att inviga sitt återvunna lif åt anglosaxarnes heliga sak, och han förtörnade högeligen sin gamle frände genom att icke allenast ägna Richard en uppriktig och underdånig hyllning, utan också öppet uttala, att han gärna afstod från lady Rowenas hand.
»Fader Cedric», sade Athelstane, »var förnuftig. Lady Rowena
bryr sig inte om mig —, hon älskar lillfingret i min frände
Wilfreds handske högre än hela min person. Där står hon och kan själf intyga det. Välan, Wilfred af Ivanhoe, till din förmån af säger jag mig henne — ah, vid S:t Dunstan, Wilfred är försvunnen! Men ändå, om inte mina ögon se dubbelt, tack vare den fasta jag måst utstå, såg jag honom stå där nyss.»
Alla sågo sig nu omkring och frågade efter Ivanhoe, men han
var försvunnen. Slutligen fick man veta, att där hade varit en jude, som ville tala med honom, och att han efter ett helt kort samtal med honom hade ropat på Gurth, låtit hämta sin rustning och därefter lämnat borgen.
»Vackra fränka», sade Athelstane till Rowena, »om jag kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
