Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan de sålunda talades vid, afbröts deras tvist af klangen
från den stora klockan i S:t Mikaels kyrka i Tempelstowe, en
ärevördig gammal byggnad, som låg i en by ett stycke ifrån
præceptoriet. De dofva slagen kommo ett i sänder, och mellan dem var det nätt och jämt så lång tid, att hvart och ett kunde dö bort i fjärran eko, innan järnkläppens slag åter dånade. Dessa ljud, signaler till den förestående ceremonien, fyllde den församlade mängdens hjärtan med helig rysning, och dess ögon voro nu riktade mot præceptoriet under förväntan, att stormästaren, ordens stridsman och förbryterskan skulle komma ut därifrån.
Slutligen fälldes vindbryggan ned, portarna öppnades, och en
riddare, som bar ordens stora banér, red ut från borgen med sex trumpetare framför sig och följd af præceptorerna, två och två, medan stormästaren kom sist, ridande på en ståtlig häst, hvars utrustning var i hög grad tarflig. Efter kom Brian de Bois-Guilbert, väpnad från topp till tå, i blänkande rustning, men utan lans, sköld och svärd; de buros af hans bägge väpnare efter honom. Hans ansikte, som delvis doldes af en lång, från baretten vajande fjäder,
uttryckte stolthet, men äfven tvekan. Han var gulblek, som om han ej sofvit på flera nätter, men han tumlade likväl sin eldige gångare med en lätthet och värdighet, som anstodo tempelherreordens bäste krigare. Hans hållning var stolt och befallande, men då man betraktade honom uppmärksamt, läste man i hans mörka drag någonting, hvarifrån man gärna vände bort sina ögon.
På ömse sidor om honom redo Conrad de Mont-Fitchet och
Albert de Malvoisin, hvilka utgjorde stridsmannens vittnen. De voro bägge klädda i fredskjorteln, ordens hvita dräkt. Efter dem följde andra medlemmar af tempelherreorden med ett långt följe af svartklädda väpnare och pager, aspiranter till den äran att en gång bli ordensriddare. Efter dessa ynglingar kom en vakt af drabanter till fots i samma svarta uniform. Mellan deras hillebarder såg man den
anklagades bleka ansikte; med långsamma men fasta steg gick hon sitt öde till mötes. Man hade tagit ifrån henne alla hennes smycken, för att det ej bland dem skulle finnas några af de amuletter, som Satan antogs skänka sina offer, för att betaga dem förmågan att aflägga bekännelse, äfven om de lades på pinbänken. En grof, hvit dräkt af det enklaste snitt hade aflöst hennes österländska kläder,
men det var en sådan sällsam blandning af mod och gudshängifvenhet i hennes hållning och blick, att det, trots den tarfliga dräkten och fastän hon ej hade någon annan prydnad än sina långa, svarta lockar, kom tårar i hvarje öga, som betraktade henne, och till och med den mest hårdhjärtade fanatiker beklagade det öde, som hade förvandlat en så skön varelse till ett förtappeisens käril och en djäfvulens tjänarinna.
En mängd mera underordnade personer, som hörde till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
