- Project Runeberg -  Ivanhoe /
311

(1902) [MARC] Author: Walter Scott Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtiotredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Torquilstone och torneringen vid Tempelstowe. Ännu litet — blott den minsta delen af min plikt återstår för mig att uppfylla. Mottag detta skrin — försmå icke dess innehåll.»

Rowena öppnade det lilla skrinet af drifvet silfver och såg däri ett halsband och örringar af diamanter, som tydligen voro af utomordentligt värde.

»Det är omöjligt», sade hon och lämnade tillbaka skrinet. »Jag vågar ej mottaga en så dyrbar gåfva.»

»Jo, behåll den, lady Rowena! Ni har makt, rang, myndighet
och inflytande; vi ha rikedom, på en gång källan till vår styrka och vår svaghet; värdet af dessa småsaker, om det än vore tio gånger så stort, skulle ej förmå hälften så mycket som er ringaste önskan. För er är därför gåfvan af föga värde, och för mig är det jag afstår ännu mindre värdt. Låt mig ej tro, att ni dömer så hårdt om mitt folk, som edra landsmän bruka göra. Tror ni, att jag sätter större värde på dessa gnistrande stenar än på min frihet eller att min far tillägger dem något värde i jämförelse med sitt enda barns ära? Mottag dem — för mig äro de värdelösa. Jag vill aldrig mera bära smycken.»

»Ni är alltså olycklig?» sade Rowena, som blef förvånad öfver det sätt, hvarpå Rebecka uttalade dessa ord. »O, stanna hos oss, heliga mäns råd skola bringa er bort från er villfarande tro, och jag skall vara som en syster för er.»

»Nej, milady», svarade Rebecka, och i hennes mjuka röst och
sköna ansikte var det samma stilla vemod, »det kan inte ske. Jag kan ej byta bort mina fäders tro likt ett klädesplagg, som ej passar för det klimat, där jag lefver, och olycklig kommer jag ej att bli. Han, som jag ägnar mitt lif för framtiden, skall bli min tröstare, i fall jag gör hans vilja.»

»Ha ni då kloster, och ämnar ni söka tillflykt i ett af dem?»

»Nej, men allt sedan Abrahams dagar har det bland vårt folk
funnits kvinnor, som ägnat sina tankar åt himlen, och sina
barmhärtighetsgärningar åt människorna, som ha vårdat de sjuka, bespisat de hungriga och tröstat de bedröfvade. Bland dessa kvinnor vill Rebecka räknas. Säg detta till din make, om han händelsevis skulle fråga efter den kvinna, hvars lif han räddat.»

Rebeckas röst skälfde ofrivilligt, och det var en ömhet i tonen, som kanske röjde mer än hon ville. Hon skyndade sig att ta afsked af Rowena.

»Farväl», sade hon. »Måtte han, som skapat både judar och
kristna, låta sina rikaste välsignelser strömma ut öfver er! Det fartyg, som skall föra oss härifrån, har kanske lyft ankar, innan vi hinna till hamnen.»

Hon lämnade tyst rummet, och Rowena satt där öfverraskad,
som om hon sett en drömsyn. Den sköna anglosaxiskan berättade detta egendomliga samtal för sin make, på hvars sinne det gjorde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:05:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ivanhoe/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free