Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT
Ii
herre och husbonde och värt namn af tjänare, vakande tjänare,
¾fègna tjänare, för att noggrant återgifva grundtextens ord. Och
just den tonen klingar ofta, mycket ofta, i orden om Jesu
tillkommelse. Hela Jesu jordelif var »Herrens tjänares» lif. Så
skall äfven vårt vara, om det annars skall vara under hans
välbehag, när han kommer. Saliga äro de tjänare, som deraè
herre finner så.
Ordet om Jesu tillkommelse kan visst missbrukas och
dragas till lösaktighet såsom så mycket, mycket annat. Det har
funnits tider, då man blott suttit med armarna i kors och
väntat. Men hur talar icke Jesu ord ända ifrån början däremot,
och med hvilken kraft och ifver vittnade icke äfven Paulus
emot denna förvillelse!
Betrakta för öfrigt just denne Paulus, som vi ju med fullt
fog skulle kunna, kalla en väntandets man! Var han icke just
därför den flitigaste, mest verksamme, den tjänande brodern?
Och jag har sett samma drag äfven nu hos dem som verkligt
vänta Kristus från himmelen: ett oförtrutet nit, en innerlig
angelägenhet att köpa. tiden, att vinna något för honom som
kommer. Må vi alla, så många som hafva i tro mottagit den
komne, tjäna, tjäna och åter tjäna intill hans tillkommelse, tjäna,
enhvar i sitt uppdrag, med sin gåfva!
Hvilken heder, hvilken ära vederfares icke till slut de
tjänare, som deras herre finner vakande, när han kommer! Hör
hans eget ord: »Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa
upp sin klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själf
gå fram och betjäna dem». Det är ju helt naturligt endast en
bild. Men är det möjligt; hvem fattar det? Visst är det af
nöden, att han låter ett sådant löfte föregås af ett:
»Sannerligen säger jag eder». Och dock är det sant, äfven om mer, ja,
långt mer än allt hvad vi kunna tänka. Det är nåd,
öfvervinnelig nåd. På samma gång är det dock enligt det gamla, ordet:
»Den som ärar mig, honom skall jag ock ära».
Det blir tjänarnas stora högtidsdag. Det händer ju då och
då, att något dylikt vederfares trotjänare äfven i ett jordiskt
hem. Det är jubileum. Och tjänaren är hedersgäst, och
husbonde och husmor intaga likasom för tillfället tjänarens plats.
Det är tjänarens stora dag. Han skall betjänas, han skall
hedras. Och det sker med sådan glädje och tacksamhet. Är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
