- Project Runeberg -  I vår Guds gårdar /
88

(1915) [MARC] Author: Teodor Lindhagen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

88 FASTLAGSSÖNDAGEN

lekens väg vi se tecknad inför oss. Sådan var ju visserligen
hela Jesu väg dag efter dag. Men profven blifva allt svårare,
uppgiften växer mer och mer, blir allt rikare och innehållsdigrare.
Den likasom tätnar steg för steg, den blir allt mäktigare.
Vägen blir allt djupare och mörkare och bär allt mera stupande
nedåt. Det gäller allt mera. Det är fråga om allt större och större
ting. Kalken blir allt bittrare, både hvad gäller det yttre och
det inre. Men Jesus går vägen ända till slutet utan att vika
af på någon punkt. Han tjänar alltfort, stycke efter stycke, och
gifver sitt lif. Han säger oss det i dag med direkta ord:
»Människosonen har ju kommit icke för att låta tjäna sig, utan för att
tjäna och för att gifva sitt lif till lösen för många.» Ja, till lösen,
till lösen för många. Med det ordet stå vi plötsligt midt inne i
korsets helgedom eller allra heligaste.

»Till lösen för många.» Fatta vi det? Jag måste- för egen
del bekänna, att jag icke fattar det med min tanke. Åtminstone,
det känner jag, försvinnande litet däraf är klart för mig på den
vägen. Och jag har funnit, att ingen egentligen med tanken
fattar det. Försök därtill har jag sett, ärliga, allvarliga försök.
Men det har stannat vid försöken; mången gång, då det gällt
det djupaste, har man icke vågat mer än frågor: månne det är
så, eller månne det är så? Ja, detta framför allt är långt mer än
allt hvad vi kunna tänka. Och är det någonsin ämnadt att
tagas med tankarna, att teoretisera öfver? Skall det icke
snarare alltid, för att kunna bringa oss en verklig välsignelse för
lifvet, tagas samvets- eller hjärtevägen? Sedan kan det ju, så
långt görligt är, om vi ha någon lust och förmåga till det,
tagas äfven den andra vägen. Så synnerligen långt torde ingen
komma därvid. För min ringa del tager jag det samvetsvägen
under lofsång och tillbedjan. Jag sjunger i fullviss tro med
Johannes: »Honom, som älskar oss, och som har löst oss från våra
synder med sitt blod ... honom tillhör äran och väldet i
evigheternas evigheter» (Upp. 1: 5, 6).

Har du icke förnummit något af det, att synden är ett
mörkt fängelse, från hvilket du ingen utsikt har till himmelen,
en boja, som binder svårare, envisare och mera
olycksbringan-de än allt annat? Har icke den frågan kommit upp inom dig
— kanske ligger den nu inom dig —:■ Hvem skall lösa mig,
»hvem skall frälsa mig» (Rom. 7: 24)? I den mån du lider af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:06:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ivgg/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free