Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER PÅSK
som vi talat om, eller om vi så vilja, en naturlig följd däraf. Och
dock är det något, hvarom vi behöfva särskildt löfte. Och om detta
nya löfte behöfva vi särskildt erinras. Och så lyder det
löftet: »Den som tror på mig, af hans innersta skola strömmar
af lefvande vatten flyta fram». Läs det blott tillsamman med det
första, så att’ du får rätt blick för hela rikedomen, hela
nådes-öfverflödet! Det är en stegring i detta andra, en utfyllnad af den
allra djupaste innebörd. Båda löftena tillsamman erinra oss om
det dubbla löfte, som Gud gaf Abraham, då han kallade honom
ut ur hans land och från hans släkt och från hans faders hus:
»Jag skall välsigna dig.. . och du skall blifva en välsignelse»
(1 Mos. 12: 2). Må de sammansmälta till ett i vårt medvetande!
Vi få icke blott taga, taga nåd utöfver nåd af Jesu fullhet.
Vi få också lika visst i vår ordning gifva, ja, gifva något
motsvarande rikt, gifva just af det vi i tro mottaga. Guds kärlek
vill strömma och flöda på det allra rikaste sätt in i vår ande.
Men den vill också på samma sätt strömma och flöda ut ifrån
oss, ut igenom oss. »Af vårt innersta», säger Jesus. Ifrån
hjärtat utgår ju lifvet (Ordspr. 4: 23). Enhvar af oss kan och får
så i sin ordning vara »lik en källa, hvars vatten aldrig tryter»,
såsom Gud genom Jesaja (58: 11) säger — du ser det, om du
noggrannare undersöker ordet, där det står — just om
kärlekens lif.
Och förutsättningen för att så genom kärleken blifva en
välsignelse, ja, det är endast, endast, endast detta: »Den som
tror på mig». Det är allenast att komma och åter igen komma
i tron och dricka och åter igen dricka i tron; det är att taga emot
för att hafva att gifva. Denna möjlighet är således till icke blott
för de s. k. stora i Guds rike, utan det är en härlig möjlighet för
alla, alla.
Vilja vi också detta, törsta vi också efter detta, efter denna
möjlighets förvandling till verklighet, efter att blifva en
välsignelse lika visst som att för egen del blifva välsignade? Ja, längta
vi efter det, trängta vi därefter med vårt allra innersta? Ropar det
därefter hos oss? Och om vi det göra, är vårt hopp därom också
i enlighet med det stora löftet? Det skulle det dock vara, det
får det dock vara. Vi få vara frimodiga i hoppet, äfven då löftet
gäller så stora ting. Må vi taga rätt fasta på löftet och gå i
tron, i hoppet framåt! Huru små än våra möjligheter synas vara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
