Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 ÅTTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHETSSÖNDAG
tung sömn, huru mycken känslolöshet finnes det icke just i den
delen ibland oss! Det är ändock något på verkligheten grundadt,
talet om brist på skuldmedvetande i vår tid; det är ingen tom
klagovisa blott hos dem som älska att klaga öfver den onda tiden. Och
icke är det underligt, att det brister mycket i det. Ty hvad är
synd? Då det gäller ett svar på den frågan, gå tankarna mycket
i sär. Äfven där man verkligen borde veta det, borde känna det,
är det ofta mycket dåligt beställdt med kunskapen om och känslan
för hvad som är synd. Man slår allt sådant oändligt lätt,
understundom med en viss glädje, i luften.
Men de finnas, som känna det, känna med Schiller och
Wagner, att syndaskulden är det värsta onda. De känna det icke
alla precis på samma sätt, icke i alldeles samma grad. Och
härutinnan såsom i mycket annat hafva vi ju ingen som helst rätt att
fordra något visst mått. Den enes både natur och lif äro icke
lika den andres. Men det kännes såsom något svårt och bittert,
någonting värre än allt annat att synda emot Gud. Det är det
gemensamma, ett gemensamt kännetecken.
Är syndaskulden det värsta onda och, ännu mera, förnimmes
det personligt så, då måste det också å andra sidan vara en
oändligt stor lycka att ha förlåtelse och ännu mera att vara viss
om förlåtelse. Det måste vara detsamma som att andas ren luft
efter tryckande kvalm. Ja, det är det också, det är visst och sant.
David kunde sjunga därom han. Hur bittert hade det icke
varit för honom under skuldbördan! Det var en bestämd, svår
synd han hade begått, så mycket svårare som han ju hade erfarit
så mycken nåd af Gud förut och gick under namnet af en Herrens
utvalde, ja, Herrens smorde. Vi veta, huru han med de lifligaste
färger tecknar sina känslor därunder. Vi återgifva det bäst med
hans egna ord inför Gud: »Så länge jag teg, försmäktade mina
ben vid min ständiga klagan. Ty dag och natt var din hand
tung öfver mig; min lifssaft förtorkades såsom genom
sommar-hetta» (Ps. 32:3, 4). Hvilket olidligt tryck öfver hans invärtes
människa!
Men han uppenbarade till slut sin synd inför Gud och
öfver-skylde icke längre sin missgärning. Och då: »Saliga äro de,
hvilkas öfverträdelser äro förlåtna, och hvilkas synder äro
öfver-skylda. Salig är den man, som Herren icke tillräknar synd».
Gud förvandlade hans klagan i fröjdesprång; han klädde af ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
