Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA BÖNDAGEN (REFORMATIONSFESTEN) 367
I hafva ro» (2 Kr. 20: 20). Och många andra liknande ord
komma oss naturligt och lätt i tankarna. Så lyder ju exempelvis
en strof ur en lofsång till Gud i Juda land: »Den som är fast
i sitt sinne bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han.
Förtrösten då på Herren till evig tid; ty Herren, Herren är en
evig klippa» (Jes. 26: 3, 4). Förtröstan och frid, tro och ro
ställas åter tillsamman. Ett ännu mera kändt och säkerligen
också af många älskadt ord är hvad Jesus bland annat sade till
sina lärjungar under den sista aftonens samvaro: »Edra hjärtan
vare icke oroliga. Tron på Gud; tron ock på mig» (Joh. 14:1).
Summan af dem allesamman är ju det: tro är botemedel för oro;
den som tror, han kan förblifva i frid, huru bekymmersamt det
än må vara, han kan hålla stånd i den svåraste nöd och strid.
Hvarför är det ofta så mycken oro äfven hos trons barn?
Det kan ju omöjligt förnekas, att det är förhållandet. Hvarpå
beror det? Vi må ju både för egen räkning och för andras söka
svar på den frågan.
Naturligtvis finnes det icke sällan verklig orsak till verklig
oro. Det är icke alltid inbillade orosämnen. Det kan i vissa
fall till och med finnas stora orsaker till stor oro. Och
människohjärtat är och förblir ett försagdt ting, lika försagdt som
trotsigt. Vi äro i regel inga hjältar. Det behöfves icke mycket,
förrän hjärtevågorna äro bragta i uppror. Kroppslig svaghet
eller ett länge och svårt slitet nervsystem kan utan tvifvel också
minska motstånds- och bärkraften. Och det är ägnadt att väcka
det djupaste medlidande och framkalla den mildaste
behandling, fastän med fast hand. Det är också understundom, såsom
om man icke kunde vara i ro, huru gärna man än skulle vilja
det, ja, vilja det ytterst för Guds äras skull.
Men visst bottnar också å andra sidan, huru mycket vi än
må söka att för rättfärdighetens skull gifva akt på förmildrande
omständigheter, icke så litet af vår oro väsentligt i brist på tro,
på förtröstan och tillit till Gud. Vi kunna ju mera
oförblomme-radt kalla det otro, eller vi må mera mildt tala om klentro, om
liten tro, allt för ringa tro. I grunden är det samma sak. Jesus
måste ofta förebrå sina lärjungar: »Hafven I ännu ingen tro?»
(Mark. 4: 40) eller: »Hvar är eder tro» (Luk. 8: 25). Det var,
såsom hade de trots allt som varit ägnadt att framkalla tro hos
dem ingen tro alls, eller såsom hade den åter försvunnit. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
