Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I vilt äktenskap - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
906
men hennes hjärta fylldes med en outsäglig oro,
likasom en brunn med vatten.
Utanför fönsterna skymtade en reslig skepnad;
det knarrade i porten, så slogs dörren upp, och på
tröskeln visade sig Oleksandra. Nastia blev som
fastspikad sittande på bänken, då hon fick syn på
Olexandra. Det var som om själva döden kommit
för att hämta henne. Hennes hjärta stod stilla,
och rösten stockade sig djupt ned i halsen, så att
hon icke kunde få fram det minsta ljud. Hon var
som förstelnad och förstummad och bara stirrade
på den objudna gästen med uppspärrade, förskrämda
ögon. Oleksandra stod där hög, hotfull och vaxguli
ansiktet. De svarta ögonen glänste av en ondske¬
full, olycksbådande glöd.
»Varför hälsar du mig ej välkommen och ber
mig sitta ner, Nastia?» väste hon fram.
Nastia kände det, som om en huggorm slingrat
sig kring hennes hjärta.
»Du har gu’bevars blivit så fin, sedan du nästlat
dig in i mitt hus, och där sitter du som en furst¬
inna och prässar ihop läpparna. Du trodde kanske,
att jag inte skulle komma, din otäcka? Du tänkte
få regera i mitt hem, under det att jag skulle slita
ut mig som piga hos andra! Men den glädjen skall
du inte få uppleva», skrek Oleksandra och gick
Nastia in på livet.
Nastia satt orörlig på bänken, lika blek som
linnesömnaden på hennes knän. Vartenda ord flög
snabbt som forsen i en kvarnränna under hjulet
och föll på hennes huvud som ett starkt, sjudande
vattenfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
