Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dyrköpt - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
och stamma med sin bräkande stämma, bad och
bedyrade, övertalade och lovprisade sin plan.
Solomija hade också själv haft en tanke åt
samma håll. Under det hon arbetade hos bulgaren,
hade hon hört talas om dessa emigrantkolonier
och väntade blott, att Ostap skulle krya till sig.
Hon fick därför lust att begiva sig till den nya
orten i sällskap med Ivan och den där Savka, som
han talat om.
»Avgjort. Vänta bara, tills jag gjort mina inköp!»
»Jag följer med er. Jag håller mig till er som
den blinde vid en ledstång, så att jag inte mistar
CE pA nytt. hi ID
Det dröjde ej länge, förrän Solomija och Ivan
hunno fram till tsigenarkojan. Ivan var glad och
munter, trippande med sina små ben, och orden
trillade alltjämt som ärter ur munnen på honom,
Det första, som de fingo syn på, var den vita
geten, som stod och skubbade sig mot ett torrt
pilträd och bräkte ömkligt. Då Solomija kastade
en blick på stugan, greps hon av en dunkel oro,
som bragte hennes blod i svallning — hon visste
ej varför. Utan att höra på Ivans prat sprang hon
till dörren, som var tillbommad utifrån. Vad hade
hänt? Vart hade Ostap tagit vägen? Hon öppnade
dörren och rusade in. Där var allt i oordning.
De kullslagna bänkarna lågo med benen uppåt;
trasiga kläder voro kringströdda, och i stugan var
det mörkt och tomt. Ingen levande varelse syntes
till. Kanske Solomija tagit miste på stuga eller
gått vilse? Hon sprang till dörren. Nej, det var
samma koja med remnan i väggen, samma pilträd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
