Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dyrköpt - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvällsvard. Med lustigt sprakande brinner det torra
riset på spisen, och det viner i skorstenpipan. En
kokande gryta puttrar. Den gamle värmer sitt gråa
skägg vid elden och lyssnar till vad vinden har
att förkunna.
Ja, om vinden också icke kan tala, är den dock
levande. Han kommer flygande långt ifrån, över
de små, tysta byarna, uppsamlar på vägen och
suger till sig såväl byarnas sakta prat som
städernas larm, den mörka skogens sus, bäckarnas
porlande och prasslandet i de mogna sädesaxen. Han
bringar med sig alla ljud och läten på jorden, allt
ifrån myggans fina surrande till åskans dunder,
från hjärtats lönligaste suck till förtvivlans dödsskrik.
Man måste bara förstå konsten att lyssna
därtill. Och det har gubben lärt sig. De långa årens
ensamhet på de undangömda slätterna i detta
vindens rike har lärt honom tyda detta
hemlighetsfulla språk. Ocb även nu bringar honom hans
trogna kamrat allahanda tidender från världen och
lägger dem som en kär gåva på spiselhärden.
Den gamle skjuter upp sina buskiga ögonbryn
och lyssnar. Hans skumma ögon spana ut i
rymden, och ett löje strör små rynkor i ansiktet,
»Jag hör, jag hör», viskar han och går ut ur
stugan.
Mörkret och ödsligheten omfamna honom.
Han vänder sig åt det håll, där Donau flyter
bakom byar och ängar, och viskar:
»Ropar du åter på mig, Solomija? Vänta, jag
kommer snart. Jag skall inte töva...»
Och vinden viner, fläktar i gubbens skägg och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
