Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
En vår på 70-talet gick jag hvarje morgon och
njöt af ali denna rikedomens fullhet som här i lif, i
färg, i doft bredde sig ut i majsolens glans. Jag
observerade snart nog att en annan amatör af
blomsterdoft och färg liksom jag före frukosttiden vandrade
mellan blomsterborden. Det var en några och
trettio års man, som med en i ögonen fallande energi
i alla sina rörelser gick mellan dessa bord och
korgar och valde oftast stora knippor af violer,
konvaljer, tulpaner och auriklar och skämtade med de
vackra blomsterförsäljerskorna, då de bjödo ut sina
rosor. Han ville ha vårblommor, „ty", sade han, „hvarje
blomma har sin tid, nu är det violernas, rosorna höra
sommaren till". I en bestämd, jag skulle vilja säga
höflig kommandoton fordrade han, det föll sig så
lätt för honom och var icke stötande, att bli
betjänad framför andra. Att han icke var fransman
syntes genast, han saknade totalt parisarens — låt vara
konventionella — men behagliga, afrundade manér.
Jag försökte att gissa mig till hans nationalitet, jag
skulle ha velat säga att han var en ryss, men hans
väsen var så precist, hans rörelser så energiska, han
gjorde intryck af att vara en i hög grad verksam
och bestämd man, och detta gick icke ihop med
hvad jag sett, känt och erfarit af och om det
slaviska temperamentet.
En dag åtföljdes han af en person som jag
kände, den petersburgske konstnären Gromé*, vi hade
* Gromé testamenterade till Wiborgs stads museum en del
af sina samlingar. Han ägde vid denna tid Juustila egendom
vid mynningen af Saima kanal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
