Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
vände åter till sitt land, blef tack vare sin duglighet
och generalen H. K. Reutersk]ölds vänskap och
protektion kamrerare vid senatens militieexpedition och
dog som kammarråd 1852. Gift med en mamsell
J. L. Höckert, blef han fader till elfva barn, bland
dessa Frans Ludvig, den i vårt lands historie kända
Borgåbiskopen, tidningsmannen Josef August och
biblioteksamanuensen Berndt Otto (född 1821), den
sistnämnde i tiden känd snart sagdt af hvarje
hel-singforsare.
Otto Schaumans närmare bekantskap gjorde jag
redan i mitt fädernehem i Wiborg, han besökte oss på
genomresa till Italien, dit han reste „för att se
Vesuvius i eld och rök". Men först på 70-talet kom
jag i Stockholm på förtrolig fot med honom. Jag
vann hans vänskap för billigt pris, jag afskydde
punsch och brännvin, en sak som han ej förgät, och
redde, tack vare ryska ministerns v. Giers
tillmötesgående, ut en pinsam och trasslig härfva om hans
borttappade pass. Vid denna period af Schaumans
lif var han ännu mera abrupt och kantig i sina
rörelser, het och omotiverad i sina yttranden än på
äldre dagar. Han hade ett egendomligt sätt att
kasta hufvudet bakåt då han talade samt att på ett
kuriöst sätt skjuta fram hakan och sluta hvarje
längre replik med ett smackande läte. I samtal var
han full af paradoxer, som han envist försvarade,
hela hans uppträdande i dräkt och låter var en
gammal öfverliggares. Att bemöta hans hugskott
och omotiverade infall var knappast möjligt. Han
tog icke reson, och det kunde hända, att han
slumrade bort från alla argument. Han led nämligen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
