Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
Först ur denna hans korrespondens kan i en
framtid hans egen åsikt i landets konstfrågor utletas,
ty Otto Schauman var i dessa saker mycket
förbehållsam. Han proklamerade väl högt sin beundran
för t. ex. en genremålare som K. E. Jansson eller
sin antipati mot någon annan konstnär, utan att
han därför någonsin uttalade sig om hvad som
behagade eller misshagade honom hos den ena eller
den andra. Hans ideal i konsten var ett tämligen
formlöst idealistiskt, romantiskt och patriotiskt något
— som han likväl lika litet som någon annan fann
förverkligadt fullt och helt hos någon konstnär.
Anekdoten om huru han, och hans mångåriga
factotum, gamla vaktmästar Skoglund, hängde en
tafla upp och ned, och resonerade om dess större
eller mindre konstvärde är nog sann i hufvudsak,
men det är att märka att taflan, ett landskap med
mycket hög horisontlinje, var från den
impressionistiska tiden och af den art att det kunde
ifrågasättas huru den tog sig bäst ut. Motivet var en
speglande vassbevuxen vik.
Det var åtminstone för mig, som dock i åratal
samarbetade med honom i konstföreningen, i
pris-och inköpsnämnder och vid utställningar, omöjligt
att leta mig till någon beståndande princip i hans
konståskådning. I några punkter tycker jag mig
ha kommit på det klara med honom. Han saknade
färgsinne, såg allt i ljus och skugga och
intresserade sig i allmänhet mera för hvad en tafla
föreställde än huru den var gjord. Under det franska
valör- och ljusmåleriets tid var han utom sig öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
