Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
minns blott, att jag fick behålla min lärare för
sommaren, att jag i slutet af augusti ofta träffade
Schlie-mann hos min preceptor i hans lilla trånga
kammare, och att jag merj än en gång kom att sitta
med den sedan så celebre mannen på vår lärares
sängkant. Det var nämligen stor brist på möbler
i hans smala krypin i lyceets karcer, som, aldrig
använd under min fars tid, lämnats åt lektorn i
grekiska till fritt begagnande. Här hörde jag
Schliemann utbilda sig till en ny Mezzofanti. Han
reciterade högljudt långa stycken af Iliadens
rapsodier, dem han kunde utantill, utan att, så vidt jag
vill minnas, förstå innehållet. En gång var han
uppe hos vår lärare med en grekisk prästgesäll
och där diskuterades väldeligen om grekiska
språk-egendomligheter. Många år efteråt fick jag veta
att den sistnämnda, hvars bana sedan varit minst
lika brokig som Schliemanns, hette Vimpos, att
han studerat i S:t Petersburg, delvis på
Schliemanns bekostnad och antagligen varit dennes förste
och förnämste lärare i det klassiska tungomålet,
samt att han slutade såsom ärkebiskop i Athén.
Så förgingo åren. Schliemann försvann från
min horisont och fortlefde tillsvidare blott i min
hågkomst såsom en lustig fantast, en komisk
gammal herre, som »mannen som skulle blifva Mezzofanti".
Men sju eller åtta år därefter började i
tidningarna dyka upp notiser om en lärd tysk, Heinrich
Schliemann, en amatör-arkeolog, som manade ut
de lärdes löje genom sin naivité, sin blinda tro på
de homeriska sägnernas historiska vederhäftighet.
Den stora striden om skalden Homeros, likasom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
