Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
gemensamma akademitid. Kvinnorna, ehuru jag
skulle tro flera till antalet än männen, ha knappast
märkts i denna den svenska konstens renässans.
Men icke nog därmed. Flera af de bästa bland
dessa målarinnor, som med ett fint, mjukt, till och
med briljant färgsinne besutto fysisk kraft, andlig
och ekonomisk kapacitet, ha tröttnat på halfva
vägen. En ansedd målarinna i Sverige, som verkar
än i dag, har sagt mig, att hon hatade sin konst,
hon gjorde hvad som helst hellre än utöfvade den
konst, som gaf henne allt hvad hon behöfde,
ja mera än det, ty man kan lefva lyckligt och dock dö
totalt glömd af en eftervärld. Jag har känt en
fransk målarinna, hvars subtila och nobla konst
höjde henne öfver hundradetal af manliga och
kvinnliga konstnärer, som under ett snart sagdt
hysteriskt utbrott af smärta sade öppet ifrån, att hon
var färdig att byta ut sin talang, sin konst, sin
konstnärs force och joie, sitt vunna konstnärsnamn
mot den minsta lilla vrå hvarsomhelst i världen,
endast detta hvarsomhelst låg inom Isle de France
råmärken.
Och våra egna målarinnor sedan, huru är det
med dem? Hanna Rönnberg har föredragit att i
ord beskrifva den skärgård och den folkklass
hon fordom målade. Helena Westermarck, hvars
palett lofvade så ymnigt och friskt, hon slukades
upp af sociala och kvinnofrågor, af romanskrifning,
en författareverksamhet, som med alla sina
förtjänster icke står i paritet med hvad hennes
målning gifvit och lofvat. Jag skulle kunna nämna
flera, som tröttnat på halfva vägen. Fanny Chur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
