Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256.
undanpetade och af Gud förgätna land, där konsten
vantrifdes och där konstnärerna hade intet att göra".
Då kan man också förstå att han under ett
verksamt lif, med tanken ständigt på flykt i skönhetens
sju riken, aldrig glömde sin skola, aldrig kom för
sent, aldrig gick för tidigt, aldrig var otålig, aldrig
under lektionerna praeoccuperad i sina tankars
värld. Hans skola var hans värld och hans lif,
äfven då han, så tydligt att t. o. m. en
utomstående kunde se det, gick och plitade ihop sina
tre-stafviga rim och tusental af versfötter. Scholander
var en barsk lärare. De förståndiga bland hans
elever respekterade, men fruktade honom ej. —
Man kände i luften att inom denna tvära och
korthuggna människa bodde en öfverlägsen ande, som
satt inne med en ofantlig fond af världserfarenhet
och människokännedom. Från sin klara och svala
höjd af sakkunskap, vetande och erfarenhet såg
han in i hvarje den minsta skrymsla af
konstnärssjälarna. Man hade förtroende för hans förmåga,
hans omdöme och hans rättsinne, men tänkte aldrig
på att vädja till hans känsla, ty den var svagt
utvecklad, och känslosamhet, detta den nordiska
själens särmärke, felades honom fullkomligt.
När han steg in i den öfvermåttan enkla
lärosalen i den gamla akademibyggnaden gick han,
ehuru redan gammal, alltid med fasta, militäriska
steg. Han slängde hatten ifrån sig, och var genast
„in medias res". Hans lektioner började efter en
kort, högt uttalad hälsning omedelbart och utan
preludium. Ja, stundom kunde det hända, att hans ifver
och hans ständigt arbetande hjärna tvingade honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
