Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261.
då någon praktuppsättning förekom och en gång i
en krets, där en revisor Björklund (?) sjöng
Bell-manianer till pianoackompanjemang i förbigående
sagdt på ett utomordentligt liffullt sätt. Scholander
var betagen af musiken och sången.
„ Scholander har varit en utmärkt konsthistorisk
föreläsare" hette det, när jag kom till akademin.
Han hade då för längesedan lämnat denna syssla och
„ kommenderat in professor Nyblom först och
Dietrichson sedan", som termen lydde.
Jag har hört honom föreläsa endast tvenne
gånger, den ena gången gällde det pompejansk
konst och den andra egyptisk kulturhistoria. Det
föreföll åtminstone som om båda dessa
föreläsningar hållits så att säga händelsevis, som om han,
där han gick af och an diagonalt öfver golfvet,
talat för att reda sina egna tankar, gjort det hela
för sitt nöjes skull. Aldrig har jag sedan dess
hört och aldrig kommer jag att höra maken till
dessa föredrag. Han såg själf allting i bilder, och
hvad han gaf, var dessa sina tankars
scioptikon-bilder. Man såg det som han såg i sin inbillnings
flammande ljus. Det var icke Björnsons sprakande
ord och färgraketer, inga gnistrande öfverord och
språkjuveler, men det var plastiskt, åskådligt, skönt
i hvardagsspråkets enkelhet, och hvad som var
beundransvärdt, efter en timmes långt andragande
knöt han slutet till början med samma ord, samma
tankar och vändningar. Det hela var som en i
elfenben konstfullt skuren medeltida rosenkrans, skuren
i ett enda stycke af det ädla materialet, allt i en
följd, i länk vid länk utan någon mekanisk samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
