Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
sköna ännu, för några år också de. De trädde
fram till oss, hälsade amicalt, förklarade att de
också ville ha ostron och Barsac, te, papyrosser,
jordgubbssylt och minneslantar etc. Pladdrande
litet franska, satte de sig ned, kommenderade
kören, kyparena och oss, och så begynte
konserten. Våldsamma dundrande basar och högt
spända sopraner, från barnens till käringens skrik,
flöto i vilda ljudvågor öfver oss. Jag kände igen
sången, kunde den utantill, det var Geibels
Zieguenerleben „Es flackern die Flammen", satt i
musik af Robert Schumann. Jag hade själf
sjungit med i den sången under Fr. Pacius’
direktion. Hvad vi nu hörde var förskräckligt. Vi
bådo dem sluta upp och taga en enklare
komposition, deras egna folk- och stamvisor. Inom
denna inskränktare ram voro deras sånger,
drägligt utförda, i hög grad intressanta. Bäst redde
de sig dock med sin cotza eller cymbal och viol.
Dessa två instrument äro zigenarorkestrarnas
starkaste sida, de följa och markera melodin, de
andra instrumenten endast ackompanjera. En del
af körens medlemmar trakterade en
trekantig zittra, kallad tzeng, från hvilket ord några
lärda härleda hela folkets namn.
Edelfelt hade med sig ett album, och medan
kören föredrog sina visor, började han teckna
af en medlem af truppen, en stor, ståtlig, grof
rackare, som såg ut som en hästtjuf. När
teckningen var klar, steg denne fram till vårt bord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
