Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141’
vällust och plåga. „Om du visste hur sjuk jag
är, om du visste, huru trött jag är", skrifver han
till mig. I augusti 1905, då vi sutto på
Kapellets i Helsingfors veranda (han väntade på A.
Zorn, som då var i staden) yttrade han: ,,Förut
var jag en Antheus, när jag blef trött; missmodig,
tom i min inre människa, for jag hem till
Finland, och när jag steg i land här, när jag såg
Haikko i sol, blef jag åter stark. Men nu är jag
hemma året om, krafterna flyta icke till, de flyta
ifrån mig. Jag är sjuk."
Saken var den, att han icke ens, när han
nått sitt lifs halfsekel, ville erkänna, att åldern
och åren voro inne, då lifvets böljor börja att
lägga sig. Han sökte de unga. På
nations-och gillefester höll han sina tändande tal för
dem, sjöng ungdomens lof; den sången låg för
hans röst. Hänsynslös som ungdomen och
därför ofta orättvis som den — också mot sig själf
— såg han sig blind i dess solljus, prisade
öfvermåttan tid som kommer, och glömde med
vilja hvad som var bakom.
Orättvis! Ty han ref obarmhärtigt ned hvarje
den minsta öfvervunna stilriktning.*) Hvarje ny
konstepok fördömer obarmhärtigt den konstrikt-
*) Han ville icke gifva något erkännande åt sin „
Sommarkväll", höll för att »Rida ranka" var gammaldags. Det
skönaste porträtt, han någonsin gjort, sin mors, trodde han
sig kunna göra bättre »genom att förenkla det, lämna bort
alJa detaljer och bisaker8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
