Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152’
Men just detta, att mildra, förfina, annoblera,
anpassa sig, var ju grunddraget i Edelfelts hela
konst. Särskildt bäres hela hans porträttkonst
upp af denna känslans förfining och förädling.
Han tog ut likheten som ingen annan hos oss,
men han fann på samma gång — taktfull
som han var — i de simplaste (ja dem målade
han ju aldrig, han fick förhinder) men fulaste
drag, den stackars fattiga människans enda
själfulla, vackra ögonblick, när han sedan och huru
han med sin finkänsla letat rätt därpå och med
sin formtalang återgaf det.
Alla filosofer äro ense om att kvinnans vilja
är mannens öfverlägsen. Hennes vilja är
uthållig, seg och spänstig, hans brusande,
nedbrytande och visserligen fast, men med intervaller.
Men i sin grund och botten var Edelfelts vilja
just af samma slag som den kvinnliga viljan.
Han var obeslutsam, skola alla, som kände
honom ytligt, säga. Ja, det var han, men endast
i bagateller. Om han skulle resa hit eller dit,
göra den eller den visiten, gå, stå, kläda sig,
ja, i de frågorna var han obeslutsam ända till
det komiska. Men i de stora frågorna i lifvet
var hans vilja seg, uthållig, plastisk. Det kunde
skenbart se ut, som om han gifvit efter, men
under allt detta visste han i sitt innersta
utomordentligt väl, hvad han ville, och därvid blef
det. Hans älskvärda, affabla väsen gjorde, att
han till sina vänner, ja, till och med vänners
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
