Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202’
I denna art af subjektiva berättelser och
minnen var Zachris Topelius enastående. En
fin, underbart skär humor gaf hans tal därvid
en lyftning och en betagande glans, som ingen,
icke ens den mest prosaiske bland oss, kunde
undgå att beröras af. Hans säkra minne ifråga
om lokaliteter och personer gjorde hans korta
meddelanden till verkliga konstverk. Och jag
skulle hålla före, att af det myckna jag under
tjugu långa år hört och sett vid Gillets möten
och fester, dessa Topelius små meddelanden från
tider, dem han i minnet behärskade, höra till
det bästa, det värdefullaste Gillet som samkväm
öfverhufvudtaget haft att bjuda på.
Jag nämnde, att Topelius läste illa upp sina
dikter. I själfva verket var hans deklamation
öfverraskande klen. Han läste upp versen
monotont, strök under rimmen och betonade orden
oberoende af om de i själfva meningen betydde
något, något litet eller ingenting alis, ty också
sådana strofer finnas ju i hans diktning.
Hans uppträdande denna Jenny Lind-afton
blef mig oförgätligt, tack vare hans liflighet och
hans ovanligt bestämdt uttalade åsikter i fråga
om konst och moral. Vanligen var han
motsatsen till allt detta. Hans tal flöt betänksamt,
han undvek bestämdt formulerade påståenden
med nästan ängslig sorgfällighet, och just därför
verkade han sällan personligt medryckande och
tändande på ungdomen, om också hans ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
