Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220’
Jag hörde icke hvad Topelius svarade, men
Snellman sade med sin skrofliga röst och sitt
breda ä-ljud: „lärda stöflar finns det nog här i
världen, dem gör man, men skalder födas två
på hundra år och icke fler".
När Zachris Topelius den 14 januari 1888
fyllde sjuttio år, blef harf vid en allmän
medborgerlig fest hyllad af allmänheten snart sagdt
i hela landet. I Helsingfors utgafs en festskrift,
hvars redigering var uppdragen åt mig och
Topelius gamle vän G. W. Edlund. Det grämer
mig att säga, att något mankemang — Topelius
hade väl fällt något alltför fennomanskt yttrande
— kom emellan just vid denna tid. Följden
blef att några namn, som jag velat ha
representerade i festskriften, icke kommo med. För ett
namns skull, Emil von Qvantens, for jag till
Stockholm och lyckades få hans bidrag. Ingen
hade så häftigt som v. Qvanten i tiden dömt
Topelius politiska lyrik i utgjutelser af den art
som „0 ve, o ve!", „Den första blodsdroppen"
m. fi., och att en generation efteråt i en
festskrift, sådan den det nu gällde, se den äldste
finskfödde skalden vara med måste ju därför
vara kärt för Topelius. Jag hade drömt om ett
ståtligt poem af von Qvanten; tyvärr gaf han
endast den lilla, jolmiga — om jag så får säga
— prosabiten „Sagofesten", som därtill kom väl
sent, efter påminnelse af professor F. Gustafs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
