Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
dade hjärtan och samveten, väcka till lif de goda
instinkter, som ännu möjligen slumrade i djupet
af deras själar.
Den tidens fängelser voro icke sådana
mönsteranstalter som våra moderna cellbyggnader.
Inga likartade rum och celler, inga ljusa,
tysta korridorer, där vaktens tramp förtages af
repmattor och mjuka sockor. Nej då, den tidens
fängelser voro hemska att skåda, och att få rätt
till besök i dem var säkert svårt nog, ty det
dröjde i veckor innan kära mor fick sitt
tillståndsbevis. Gamle Christianson, *)
slottsbefall-ningsmannen, en otroligt lång och mager herre,
af alla barn kallad „linnan ukko", var en svår
Cerberus, och dock, också han måste ge vika.
En strålande klar, blåsig och kall aprildag
tågade kära mor, åtföljd af två
kristendomssystrar och undertecknad, som då var omkring tolf
år, i väg till Torkel Knutssons historiska borg för
att »missionera" fångar, som det hette. Jag var
belamrad med testamenten och psalmböcker från
morfars oerhörda „lager af Guds ord". Jag togs
med — utom för min egen uppbyggelses skull —
för min skrällande sopran, ett godt stöd i kören
*) Hans fader hade varit militär i officersgrad.
Traditionen förmäler, att Gustaf III vid en mönstring frågat den
ovanligt prydlige mannen hvad han hette. „Procopé", blef svaret.
„Det var ett fult namn på en så vacker officer", hade
kungen svarat. Procopé bytte genast om namn, han kallade sig
sedermera Christianson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
