Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
struktionernas egen bindande kraft, utan i yttre
själlösa stöd, enorma bindjärn och stöttor,
löjliga kontreforter på alla möjliga ställen,,
konstruktioner, som förr eller senare, i stället för
att hjälpa, måste stjälpa det hela.
I början af senaste seklet var katedralen i
det skick att, liksom prästerna på Gustaf Vasas
tid skrefvo till konungen, att „kyrkorna falla
öfver dem", domkapitlet i Lund hos Carl XIV
Johan anmälde, att något måste göras, ty domen
i Lund hotade att blifva en ruin. Så kom 1837
hjälpen, och det var K. G. Brunius. Nu skulle
där grundligt restaureras. Brunius höll på
därmed till 1860.
K. G. Brunius, professor i grekiska (efter
E. Tegnér), kyrkoherde i Stäfvje, prost, skald
på latinskt språk, konstarkeolog,
byggmästareentreprenör och arkitekt, fyllde hela norden med
dånet af sina lärda strider om domkyrkan i
Lund, med sina ilskna polemiker, grofva ord
och svordomar samt sin dilettantiska säkerhet,
men äfven med sin berättigade ifver mot den
utblommade renässansens schablonkonst. Att
stridens larm hördes ända till vårt finska Viborg
har jag redan nämnt.
Hvarför var prosten-arkitekten så vred? Jo,
hans bristande insikter i de rent tekniska
delarna af arbetet räckte icke till för de svåra
konstruktionerna, hans höga ålder utgjorde äfven ett
hinder vid det dyrbara och svåra arbetet. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
