Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
ville följa oss i denna heliga strid pro aris et
focis. Denna kvartmillion, en summa, som vid
denna tid tycktes oss enorm, den var vårt altare,
vårt palladium, den skulle vi ej mista.
I början af januari 1877 (vill jag minnas)
trummade v. Becker ihop ett stort möte af finska
konstnärer, som skulle antaga och till regeringen
insända en protest mot byggnaden ifråga. Mötet
försiggick hos min chef, öfverdirektören A. H.
Dalström. Denne, lidande af höggradig
rygg-märgsförtvining, var en lidelsefull och
härsklysten natur. Han blef utsedd till mötets
ordförande. Begåfvad med en hyperlyrisk, något
robust talegåfva, lirkade och ledde han frågan icke
utan skicklighet så, att han kunde diktera
besluten i enlighet med det stora programmet, hvarefter
dessa beslut af den juridiskt bildade v. Becker
formulerades i lämpliga moment och nedskrefvos
af mig. Jag vill nämligen minnas, att jag var
mötets sekreterare. Detta „vårt stora papper",
som det kallades, inlämnades sedan till ett extra
möte, som Konstföreningens direktion
sammankallat och där det gick nog så hett till. Försynen höll
emellertid sin hand öfver den stora frågan. Vi
blefvo ömkligt slagna, oaktadt vår protest var
underskrifven af flere konstvänner och flertalet
konstnärer, bland dem Albert Edelfelt, S.
Falkman m. fi. Estlander hade vunnit sin sak i
princip, men därmed var segern ännu icke hans.
Från denna tid var brytningen mellan Estlander
ii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
