Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
gifvet, och jag drager mig särskildt till minnes
en episod — det gällde inköp af A. Galléns
märkliga tafla „Ilmarinen smider Sampo" — då
han, ifrigare än hvad han plägade vara, fällde till
mig ett yttrande, som förträffligt karaktäriserar
hans ställning i denna konstnärliga fråga: „Jag
medger Galléns tafla hvilka förtjänster du vill i
fråga om färg, rörlighet och lif, men det är icke
gudar, heroer, hjältar, och som en sådan måste
ju Ilmarinen anses, jag ser i detta verk, det är
en realistisk bild af råa lönnbrännare och
röfvare. Jag tadlades skarpt, då jag för bortåt trettio
år sedan icke kunde förmå mig att, som man
önskat, förorda Ekmans hyperromantiska,
pompösa och dock innehållstomma »Väinämöinens
sång" till inköp. Nu står jag inför dess motsats.
Det är de två yttersta polerna i konsten, som
jag icke älskar."
När de första tecknen på den utrerade
realistiska skolans förfall började visa sig — till
dessa tecken räknade han Edelfelts 1892 utförda
målning „Björneborgarenas marsch" — sade han
till mig: „Nu kan jag säga med Simeon: Herre,
låt din tjänare fara i frid. Och om du eller
Aspelin inverkat på honom och förmått honom till
denna art af målning, som han kastat öfver bord
för länge sedan, då ha ni gjort ett godt, ett
stort verk."
Historiemåleriet var nog det, som låg
Estlanders hjärta närmast, ehuru han var ytterst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
