Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min akademiekamrat John Smedberg (död
för några är sedän som föreståndare för den
högt stående tekniska skolan i Malmö) och jag
stodo en solig höstdag år 1873 vid konstakademiens
i Stockholm lilla port väntande på en
kamrat, som försummat sig. Medan vi väntade,
logo vi i betraktande våra medelever, de unga
damerna, som brådskande gingo in tili sinä atelierer.
De flesta af dem ha, då detta skrifves,
för längesedan, oberömda och okända för tili
och med den närmaste eftervärlden, skattat åt
förgängelsen.[1] Där kom med frisk och rosig hy
en brunögd flicka, som jag för öfrigt ofta mött,
med städse ökad sympati och intresse. Hon var
klädd i violett jaquette med guldtränsar och knappar
å uppslag och bårder. Hon följdes af en annan
ung dam i en storblommig dräkt af japanskt
siden. Båda voro utan gensägelse de mest distinguerade
och vackra bland akademiens kvinnliga
elever. De unga damerna stannade vid porien,
förgäfves dragande i dess klocksträng. Ingen
öppnade för dem; portieren hade försummat sig.
Det fanns ett knep, som arkitekteleverna lurat
ut, huru man i siika fall skulle bete sig. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
