Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flertalet af husets landtliga gäster ens haft en
aning om. Att denna middag därtill särskildt fäst
sig i mitt minne berodde pä ett yttrande, som fälldes
af en bland gästerna, en estländsk baron. Hän
hade ondgjort sig öfver, att bönderna ej förstodo
hans tai, hän hade farit vilse och kömmit tili
middagen, sedän alla andra redan fått de bästa
bitarna, och med ett förargadt, „man miisste die
Bauern eigentlich russisch lehren“ slutade hän
sitt bitande andragande. Men nu fattade Julius
Krohn eld.
Han hyste vid denna tid hela neofytens
entusiasm för sin tro, fennomanin, med helig
ifver hade hän omfattat det finska spräket. På
detta spräk hade hans ungdomsdrömmar nyligen
klädt sig i diktens form, i det hade hän
lärt sig vörda den mäktiga kraft, som höll
vårt folk samman. Att hän vid de lättfärdiga
orden skulle fatta eld, var ju gifvet. Och när
hän nu på sin vackra tyska med sin sonora
stämma gaf sig tili att bemöta den lättsinnigt
uttalade frasen och lade ut för dessa ester, ryssar,
tyskar, finnar, svenskar, italienare och greker,
hvad det var att ha ett land, och hvad ett
språk sädant det finska var i och för sig och
för oss alla, skedde det med en öfvertygelsens
styrka och en känslans värme, för hvilken alla
tvifvel måste smälta. Julius Krohn var alltid en
lycklig talare, men hvarken förr eller senare har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
