Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fem år senare träffade jag Beilstein i Paris
vid världsutställningen 1878, där hän åter var
tillkommenderad. Nu sällskapade hän mesi med
A, Rubinstein, som ständigt ifrig, upprörd och
nervös, dagen i ända profvade ryska och andra
länders fortepianon och drog efter sig smäktande
beundrarinnor — huru kan man härda ut
med ett sädant upprifvande lif? Maestron var
också olidlig för alla normala människor. Den
enda, som kunde få capson på honom, tycktes
mig Beilstein. Både i Wien och i Paris
kände jag icke tili Beilsteins vitae genus, hän
kallades professor, och jag tror att jag antog honom
vara någon slags musikmänniska. Först 1882,
då vi träffades vid den stora utställningen i
Moskva, fick jag de rätta dimensionerna på honom,
fick honom inpassad i den rätta miljön.
Här var hän icke endast musikmänniskan, de
unga damernas välvilliga uppvaktande kavaljer,
här var hän den starka, medvetna mannen, som
i strid med opinionerna vid denna allryska utställning
modigt ställde sig i bräschen för de
bland utställarne, som kallades „inorodzi“, finnar,
polacker, tyskar, judar. Allaredan då voro dessa
inorodzi utsatta för de rena ryssarnas ovilja. Ordförande
i sjunde gruppen, den största, skötte hän
juryn på ett beundransvärdt klokt diplomatiskt
sätt. Hän hade alla den stora ledarens egenskaper.
Hän förifrade sig aldrig, var städse höflig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
