Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Ständermötet i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syntes ha gått i fullbordan; och hufvudskälet till Karls finska besök
kunde alltså anses ha fallit bort. Men Karl hade redan underrättat
finska allmogen om sitt besök.[1] Flemingska krigsfolket upphörde ej
att plåga bönderna med odrägliga borgläger, hvartill slutligen och som
det viktigaste kom, att Fleming fick en efterträdare, som ansågs skola
komma att gå i hans fotspår. Under sådana förhållanden kunde Karl
ej rygga sitt beslut; hans väg gick till Finland.
Det var åt Arvid Eriksson Stålarm, som konungen efter Flemings
frånfälle uppdrog att vara ståthållare i Finland och krigsöfverste för de
finska trupperna.[2] Sigismunds val hade fallit på en synnerligen
lämplig person. I kraft och hänsynslöshet stod han efter Fleming, men i
klokhet och förmåga att finna utvägar var han honom öfverlägsen,
i trohet mot konungen kunde han täfla med marsken, och då han under
dennes tid föga deltagit i de finska angelägenheterna — han hade varit
befälhafvare på Narva — stod han utom partierna och var ej hatad
af allmogen. Såsom krigare hade Stålarm under kriget med Ryssland
förvärfvat ett ej oförtjänt anseende, hvadan han alltså kunde bli
konungen till stor nytta, om denne med vapenmakt ville underkufva
Sverige.
Om Karl således ej hade skäl att vara så synnerligen belåten med
ståthållareskiftet, så medförde detta dock den fördelen, att han i
Finlands styresman ej som förut hade en personlig ovän — Karl och
Stålarm hade haft föga beröring med hvarandra — hvarför ock möjligheten
att åvägabringa en uppgörelse utan vädjan till vapen blifvit större,
men denna möjlighet endast manade Karl att påskynda resan. Han
kunde nämligen förutse, att utsikterna för en förlikning med Stålarm
skulle bli allt mindre, ju längre denne fick stå under inflytande af
konungens anhängare. För att emellertid, om det blef nödvändigt,
kunna med vapenmakt göra sin myndighet gällande måste hertigen
medföra krigsfolk, men enligt Arboga beslut skulle “oroliga och
afsöndrade lemmar efter nogsam undervisning och förmaning straffas med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
