Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Den finska expeditionens betydelse för konflikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvärt emot osannfärdigt tal samt att han redan kunnat vara i Sverige, om
sändebuden anländt och i rätt tid framställt begäran, att han måtte
bege sig till fäderneriket. I skrifvelsens början uttalar han i nådiga
ordalag sitt öfverseende med dem, som satt tro och lofven till hertig
Karl samt understödt honom i hans företag. Han ville hafva dem
undskyllade, särdeles dem, som saken icke bättre förstått. I slutet af
skrifvelsen riktas en förmaning till ständerna att ej låta “förföra“ sig
af fursten eller gifva sitt samtycke till förföljande och smädande af
konungens medhjälpare, särskildt hans råd. Han försäkrade, att han
ville uppfylla, hvad han lofvat. Togo sig ständerna ej till vara, utan
han nödgades gripa till de medel, som han eljest gärna “hade fördrag
med“, så ville han vara för både Gud och människor ursäktad.[1]
Så skref Sigismund till svenska ständerna vid samma tid, som han
beredde sig att med vapenmakt bringa dem till lydnad. Det är ej den
stränge härskaren, som bjuder och befaller, utan snarare den
öfverseende och förlåtande landsfadern, som vill väcka sina undersåtar till
besinning och förmå dem att stanna på den upproriska väg, de i sin
okunnighet och förvillelse beträdt. Skrifvelsen blottade för öfrigt åtskilliga
svagheter i Karls styrelse och torde ej förfelat att inverka på dem,
som fingo del däraf.
Men Sigismund nöjde sig ej med att medels skrifvelser bearbeta
sinnena; då det ej fanns någon tidningspräss, som kunde befrämja hans
syften, begagnade han sig af tryckta patent för att inverka på
allmänheten. I ett dylikt patent[2], som han lät kringsprida i Sverige i början af 1598, förbereder han innebyggarna på att han vid sin förestående
hemresa ärnade medföra utländskt krigsfolk. Han gjorde det ej i den
afsikt, att han ville öfverfalla och förhärja sitt arf- och fädernerike, utan
emedan hans kungliga stånd och höghet fordrade det. Så snart han
kommit inom rikets gränser och förnumme, att han blefve så mottagen
som undersåtarnas ed kräfde, ville han afskeda detsamma. För
öfrigt lämnas i patentet en detaljerad framställning af konflikten från
dess uppkomst genom tvisten om fullmakten vid Sigismunds afresa
1594 samt dess vidare utveckling t. o. m. hertigens besök i Finland. Då
innehållet blifvit utförligt återgifvet af Werving, inskränker jag mig
till att anföra partier. Af intresse är det, som handlar om hertigens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
