Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Den finska expeditionens betydelse för konflikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunnat vänta, att i patentet finna en i tydliga ordalag afgifven
försäkran om skydd för religionen, men liksom i nyss anförda bref försäkras
blott i allmänna ordalag, att han ville uppfylla, hvad han lofvat.
Sedan Sigismund en gång beslutat sig för att med vapenmakt göra
sina kungliga rättigheter i arfriket gällande, hade han emellertid ej blott
att bearbeta allmänna opinionen därstädes, han måste äfven se till,
att han erhöll erforderliga maktmedel till sitt förfogande; och det var
ingalunda lätt. Från Polen kunde han ej påräkna något kraftigare
understöd i vare sig penningar eller manskap; dess för öfrigt tämligen
begränsade resurser i den vägen voro helt och hållet tagna i anspråk
för landets behof, och dessutom sågs helst, att konungen ej lämnade
landet. Med sina grannar ryssarna och tatarerna lågo polackarna i
nästan ständig fejd, och Sigismunds medtäflare om tronen, ärkehertig
Maximilian, var trots fördraget i Beuthen-Bendzin[1] ingalunda att lita
på. Hurudant mottagandet skulle bli i arfriket, var ej lätt att
förutse. Visserligen hyste de i Polen varande svenska herrarna
sangviniska förhoppningar i den vägen och förespeglade konungen en
allmän anslutning, så snart han satte foten på fädernejorden, men
faktum stod kvar, att hertigen gjort ständerna solidariska med sin sak och
förfogade öfver rikets försvarsmedel, dess flotta och fästningar m. m.
Visserligen hade Sigismund anhängare i Sverige och ganska många
sådana, men i förhållande till Karls voro de absolut i minoritet. Det
lider dock intet tvifvel, att de voro tillräckligt många för att omkring
konungen bilda ett parti nog mäktigt att utgöra en behörig motvikt
mot Karl, och säkert skulle konungen, om han infunnit sig i Sverige
utan främmande krigsfolk, kunnat draga många af Karls vänner på sin
sida. Omgifven af svenske män och litande till de medel, lag och
författning erbjödo, hade Sigismund blifvit en farlig motståndare till Karl.
Han hade ock kunnat bli farlig, om han lyckats samla en stor här,
men af omständigheterna tvangs han att tillgripa den sämsta af alla
utvägar, halfmesyrens. Han beslöt medtaga en medelmåttigt stor
truppstyrka; han hoppades, den skulle bli tillräckligt stor, då den väl befann
sig på svensk jord. Men han bedrog sig, den blott retade hans undersåtar
och ställde hela företaget i en misstänkt dager, och så var han för att få
den samlad tvungen att anlita grannarna. Enligt ett bevaradt rådslag[2]
skola Erik Sparre och Sten Banér hafva rådt sin konung därtill; man kan
med skäl säga, att de gjort konungen den största otjänst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
