Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Laskys första beskickning. Ständermötet i Upsala 1598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverlämnades till en deputation[1] af fyra personer, en från hvart stånd, rådde olika
meningar om skrifvelsens innehåll.[2] Svårast torde dock varit att
tillfredsställa hertigen. Åtskilliga förslag uppsattes och förelades honom,
men intet godkändes, hvarför han slutligen själf synes ha måst
lägga hand vid arbetet.[3] Den 20 februari var emellertid skrifvelsen
färdig, och sådan den då förelåg, var den delvis af ganska betänkligt
innehåll och torde i ej ringa mån ha afvikit från adelns önskningar.
Ständerna gåfvo hertigen det vitsordet, att han under konungens
frånvaro förhållit sig “som en trogen farbroder hafver ägnat och bort
emot sin lagkrönte konung“. Det var dem alldeles oveterligt,
hvarigenom han gjort sig “förtjänt“ af så många beskyllningar, enär de ej
visste, att han “tagit sig något före“, som kunde vara emot hans och
deras ed till konungen eller de beslut, som af alle riksens ständer “både
innan råds och utan“ frivilligt och enigt fattats i Söderköping, Arboga
och “eljest“. Egentliga orsaken till den oreda, som uppkommit i riket,
var enligt deras förmenande att söka däri, att konungen “frånvarandes“
och genom ”sägen” och andras berättelse styrde riket, hvarför han
uppmanades att som “en mild och trygger konung“ återvända till riket
och själf öfvertaga styrelsen. Söderköpings och Arboga beslut
innehöllo intet annat, än hvad som öfverensstämde med konungens ed och
försäkring, Sveriges lag, konung Gustafs testamente och
arfföreningen, hvarför konungen borde “hålla handen öfver“, att de i
alla sina punkter blefvo oryggligen och obrottsligen hållna vid makt.
Förmenade sig konungen ha någon ”högre eller lägre” att beskylla eller
anklaga, så kunde sådant ske i hans närvaro. Af de många mot
hertigen framställda beskyllningarna upptogos blott de viktigaste till
bemötande. Så förklarades, att riksens råd ej af hertigen blifvit degraderade
eller afsatta, utan de hade själfva söndrat sig från honom och ständerna:
somliga hade i “oträngde mål“ begifvit sig ur riket, och andra hade
alldeles upphört att vårda sig om rikets angelägenheter. Därför hade
den i Arboga beslutade legationen ej blifvit afsänd. De personer, som
hertigen tagit i fängsligt förvar i Finland och annorstädes, hade
”fientligen lagt” sig upp emot H. F. N. och rikets “allmänneliga beslut“,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
