Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - F - Fasaner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
FASANER—RINGFASANER
106
aftonfalken nästan alltid i
verksamhet, men i regnväder slår han sig
modstulen ned här och där. Han har fått
namnet aftonfalk, därför att han ännu
sent på aftonen jagar de
kringsvärmande insekterna. Eljes har man
föga givit akt på honom. Han är alls
icke skygg, låter de förbigående
komma nära, då han sitter i träden vid
vägen, och flyger framför dem från
träd till träd, ungefär på samma sätt
som våra sparvar och andra sådana
fåglar, som närma sig människorna.
Hans läte är ett fint: "kikiki",
liknande gröngölingens.
Fasaner, Phasianinae, underfam, av
Hönsfåglar Gallinae, kännetecknas av
tämligen långsträckt kropp, ofta lång
stjärt, lång tars. Första handpennan
är kortare än armpennorna (utom
Phasianus). Härtill hör fasansläktet,
Phasianus L., som har tarsen längre
än mellantån, hos tuppen väpnad med
sporre. Första handpennan längre än
kortaste armpennorna. Stjärt med 16
—18 pennor, mycket lång, tillspetsad
och graderad. Huvudets sidor m. 1. m.
nakna. Omkring ett 50-tal arter och
raser i Sydosteuropa och Asien. Av
dessa ha flera arter införts för
jaktändamål i mellersta och västra Europa
och korsats med varandra, så att på
de flesta ställen knappt några
ren-rasiga former kunna träffas. Den hos
oss först införda var den
sydosteuropeiska och vestasiatiska ädelfasanen,
Ph. colchicus, senare kom den
ostasiatiska ringfasanen, Ph. torquatus
från Ostsibirien och Mongoliet och sist
den centralasiatiska Ph. mongolicus
från Turkestan o. s. v. Åtminstone de
båda första ingå överallt i vår vanliga
jakt- 1. torgfasan. I England och
annorstädes har man även infört den
japanska, gröna fasanen, Ph. versicolor
m. fi. andra. En del av våra
jaktfasaner ha möjligen även
versicolor-blod.
1. Ädelfasanen, Ph. colchi-
cus L. Tuppen har huvud och hals
blåsvarta med starkt grön, delvis
mässingsglans. Ett par fjädertofsar på
sidorna av bakhuvudet. Huvudets
sidor nakna, röda med svarta prickar.
Ryggen rödbrun med ett vitgult,
svartkantat bågband på var fjäder.
Övergumpen kopparröd med
inblandning av grönt, mantel mera orange.
Bröstet kopparrött glänsande med
svarta, blåglänsande fjäderkanter,
som giva ett fjälligt utseende. Buken
svartaktig. Vingar sandbruna med
svarta och gulaktiga fläckar och band
på innerfanet av pennorna. Stjärten
brungrå med rödbruna kanter och
med smala svarta tvärband.
Ving-längd 250 mm. Hönan är mindre och
saknar sporre. Allmänna
kroppsfärgen är ljusbrun eller gulgråbrun,
spräcklig med svarta fläckar av
tvärband. Manteln tämligen rödbrun och
halspartierna med ganska stark
vin-rödaktig anstrykning.
Gumpfjädrar-ne med svarta spjutspetsformade
fläckar i spetsen.
2. Mongoliska fasanen,
Ph. mongolicus Brandt. Tuppen har
nästan rent vita vingtäckare, en bred
vit ring om halsen. Övergumpen
kastanjeröd med grön inblandning.
Krävtraktens fjädrar skimrande i
violett, smalt kantade med svart.
Stjärtens tvärband smala. Hönan mycket
ljus, nästan sandfärgad.
Övergump-fjädrarne med svarta tvärband och
smalare ljusa mellanrum.
3. Ringfasanen, Ph. torquatus
Gmelin. Tuppen har vit halsring,
men ej fullt så bred som hos föreg.
Framryggen är gulbrun med svarta,
vinkliga tvärband på fjädrarna.
Över-gump ljust skifferblå eller askblå med
grön 1. gulgrön glans. Smärre
vingtäckare gråvita, de större sandfärgade,
delvis streckade med rödbrunt.
Sidorna gulbruna med en svart
blåskim-rande ändfläck. Stjärtpennornas
tvärband breda, isynnerhet på de meller-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
