Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - G - Grävling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
GROV—GRÄVLING
147
den egentliga mården (Mustelinae)
och uttern (Lutrinae). Släktet Meles
zoologiska kännetecken äro följande:
Kroppen tjock med korta ben och kort
svans, ögon små, öron föga
framträdande ur den grovhåriga huden,
näsan bred, tassar starkare och längre
på frambenen än på bakbenen,
trampar på hela sulan. Övre hörntänderna
rafcà, kägelförmiga, undre något böjda,
övre mellantanden är liten, ofta
bortfallande, Övre huggtanden svagt
utvecklad och kort, den undre
långsträckt, men låg, den övre kindtanden
påfallande bred, den undre liten,
avrundad. Den sneda ledgångskotan av
underkäken omfattas av kanterna på
huvudskålens ledyta, så att
underkäken är mycket fast infogad. Skallen
hos fullvuxna grävlingar, isynnerhet
hanar, har starka kammar och fogar,
sömmarna starkt hopvuxna.
Tarmarna åtta gånger så långa som kroppen.
Under svansen en platt rund
körtelfläck. Honan har ett par
mjölkkörtlar vid bröstet oeh två på magen.
I Sverige förekommer blott en art,
den vanliga grävlingen (Meles meles
L.) med de ovan angivna
kännetecknen och mycket karaktäristisk färg.
Huvudet vitt med två skarpt
begränsade svarta streck från munnen
genom ögontrakten till öronen, där de
småningom försvinna. Kroppens
översida gulaktig eller vitgrå, likaså
svansen; undersidan från strupen till och
med benen svart. Färgförändring efter
kön och årstid förekommer icke.
Nyfödda grävlingar äro vita med
genomlysande rödaktig hud; efter några
veckor framträder de vuxnas färg. Av
varieteter i färg känner man till
albi-nos, vilka dock sällan förekomma.
Fullvuxna grävlingar uppnå en längd
av 1 m. och om hösten en vikt av 20
kg., men om våren sällan mer än 12,5
kg.
Grävlingen finnes i största delen av
Europa från mellersta Skandinavien
och Finland till Medelhavet, åt öster i
Ryssland och mellersta Asien till
Kina. Några närbesläktade arter
finnas i Japan, Tibet, Turkestan,
Persien, mellersta Asien o. s. v. Han
uppehåller sig hälst i skogar och
skogsdungar, gränsande till åkrar och
ängar, också på steppområden. Han
bor i jord- och klipphålor, s. k. gryt,
som ibland äro ganska omfångsrika.
De ligga mest på sluttningar och i
småskog, även i närheten av
människoboningar, där man icke väntar
att finna den.
För det mesta lever grävlingen som
en enstöring och går ut blott om
natten och i skymningen. Blott vid
parningstiden äro flere tillsamman och
ses då även om dagen. Parningstiden
inträffar om sommaren, i slutet av juli
och augusti, ibland kan den draga ut
till oktober. Då ungarna födas i
februari eller mars, så framgår därav att
honom går dräktig omkring ett halvt
år, vilken ovanligt långa
dräktighets-tid är bekräftad genom talrika
iakttagelser. Efter parningen bekymrar sig
grävlingen icke mer om honan, som
också ensam får sörja för ungarna.
De 3 till 5 ungarna äro minst i 3
veckor blinda. Först efter denna tid kan
man på kvällen få se dem framför
grytet, då modern i skymningen för
ut dem att söka sin föda. Efter ett år
är grävlingen fullvuxen. Man hör inte
mycket läte från honom; då han är
ond, låter han höra ett slags
morrande, under ätandet ett snusande, även
smackande och klappande av käkarna
emot varandra. Unga grävlingar
utstöta ibland ett slags skarpt, gnällande
läte. Vad grävlingens föda angår, så
låter hans tänders beskaffenhet
förstå, att han är allätare. Han äter
sniglar, maskar, insekter och deras
larver, vidare råttor, mullvadar, ödlor,
ormar, ägg och ungar av på marken
ruvande fåglar (t. ex. av rapphöns och
fasaner), försmår heller icke harungar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
