Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J - Jakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
JAKT—JAKTFEBER
196
hare, här och där, mest av
allmogejägare, på älg, samt i södra delarna av
landet på rådjur (varvid jägaren
stundom närmar sig villebrådet i
vagn). 5. Fångst med olika giller och
redskap samt gift (seDjurfångst).
Jakten benämnes även efter det
villebrådsslag, som är föremål för
densamma t. ex. älgjakt, r ä v j a k t,
ävensom efter den hundras som
därvid användes t. ex. s t ö v a r j a k t,
hönshundsjakt o. s. v. Förr
skilde man mellan den s. k. "större
jakten", och "lilla jakten". Till den
förra räknades i Sverige till en början
endast älg, hjort och rådjur,
sedermera även vilren och svan. De till
större jakten hörande djuren plägade man
benämna högdjur (se d. o.). Till lilla
jakten hörde allt övrigt villebråd.
Jaktens historia sträcker sig lika långt
tillbaka som människosläktets egen,
och redan under den förhistoriska
tiden idkades jakt, såsom fynd från
kvartärperioden utvisa. Inom de
skandinaviska länderna voro de äldre
invånarne ett vilt jägar- och
fiskarfolk som strövade fritt omkring i de
vidsträckta, med villebråd rikt försedda
skogarna, därvid huvudsakligen
livnärande sig av jaktens och fiskets byten.
Med befolkningens tilltagande odling
trädde där, liksom annanstädes,
boskapsskötseln och jordbruket mera i
förgrunden, men jakt övades
fortfarande ganska flitigt, dels som
näringsfång, dels till husdjurens skydd mot
rovdjur. Klubban, kastspjutet,
rännsnaran och slungan, gjord av läder, äro
de äldsta jaktvapnen. Samtidigt
därmed och även senare nyttjades
allmänt båge, som spändes med en
djursena och varmed en tämligen lång pil
avsköts. Efter hand utbyttes denna
båge mot armborstet, vilket
småningom utträngdes av eldgeväret, som ej
allmänt användes till jakt förrän i
mitten eller slutet av 16:de årh. (Se
Jaktgevär.)
Så länge jaktvapnen voro mera
ofullständiga, nyttjades enklare
jaktmetoder. Man lade sig i försåt för
villebrådet eller smög sig inom håll för
detsamma, eller ock uppjagades det
och förföljdes med hundar eller under
vintern på skidor, tills det blev
upphunnet. Därjämte nyttjades allmänt
en mängd olika fångstredskap, såsom
självskott, d. v. s. gillrade pilar och
spjut, gropar till fångst av rovdjur,
älgar, renar m. m., vidare lämmar,
stockfällor, snaror och nät, med vilka
man fångade både större och mindre
djur. Dock förnämligast hare och
fågel. Efter hand som skogarna började
glesna och bli uppodlade, använde
man mera omständliga jaktmetoder,
bland vilka jakten med folk,
parfors-och dre v jakterna voro de förnämsta.
Numera anordnas sällan större
drevjakter, utan man nöjer sig med smärre
öppna drev, eller s. k. klappjakter, vid
vilka erfordras endast ett fåtal
drevfolk.
Sedan äldsta tider har hunden
nyttjats till jakt. (Se Hunden.) Jakt kan
även förekomma i djurgård. (Se
d. o.).
Från att ha varit fullkomligt fri för
alla har jakten under tidernas lopp
blivit föremål för många påbud i
inskränkande syfte. Se Jaktlag.
Jaktbara sägas de kronhjortar vara>
som hava 8 à 12 spetsar (4 à 6 på
varje horn). I allmänhet säges villebrådet
vara jaktbart, då det är fullt utvuxet.
Djur som äro föremål för jakt, pläga,
även kallas jaktbara.
Jaktfalk, se Falkar.
Jaktfeber, en beklämning i hjärta
och huvud i det avgörande ögonblick,
då ett begärligt eller svårskjutet
villebråd skall beskjutas. Jägaren är ofta
så upprörd, att hans hjärta bultar
hörbart och han darrar i knävecken. En
manlig vilja till självbehärskning kan,
om ej borttaga, så åtminstone nedsätta
jaktfebern. Se även Skottskälva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
