Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - U - Ugglor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
431
UGGLOR
447
9 cm. lång, hos honan kortare. Det
mycket kraftiga näbbet är hornsvart,
mycket krökt med en stor spetsig hake
men utan tand; de svarta glänsande
klorna likna örnens. Hjässan är hos
den gamla honan brun med svarta
streck; fjädertofsen svart med roströda
fläckar vid sidorna; ögonkretsen
rostbrun med svarta punkter,
skäggborsten grågula med svarta spetsar.
Nacken rostbrun med breda svarta
penn-streck och oregelbundna fläckar.
Ryggen och övre delen av stjärten rostgul
med oregelbundna svarta tvärstreck
och fläckar. Stjärten har 5—6 breda
bruna och däremellan bågformiga,
rostgula band. Hakan gulvit,
därunder vid strupen en stor vit fläck, som
förlänger sig åt båda sidorna i smala
strimmor; bröstet rostgul t med breda,
svartbruna pennstreck och fint
punkterade tvärlinjer, som bli smalare
nedåt. De rostgula fötterna mörkt
streckade och punkterade. De rostbruna
vingtäckfjädrarna äro betäckta med
flere mörka teckningar.
Flygpennorna bruna med rostgula band. Hanen
är mörkare och mer fläckig, har
ljusare grundfärg, större huvud och
längre örontofsar. De unga fåglarna äro
mörkare än de gamla, dunungarna
äro vitaktiga med rödaktiga
våglinjer.
Berguven är utbredd över hela
Europa; förr anträffades han oftare än nu
och skulle i Tyskland redan vara
utrotad om icke å ena sidan hans
skygghet och ofta otillgängliga
ruvningsplatser, å andra sidan hans nytta som
lockfågel vid kråkskytte något
förhindrade hans utrotande. Han älskar
stora sammanhängande skogstrakter
eller vassrika kärr, han trivs lika bra
i bergstrakter som på lågland. I
Mellan-Europa är han stamfågel; de
flyttande uvarna äro för det mesta unga.
I Tyskland är uven mer sällan
häckfågel, i Ostpreussen med omkring 20
nästen, i Västpreussen, Pommern,
Westphal en m. fi. orter. I Böhmen var
han förr mycket talrik och
förekommer ofta än som häckfågel i norra
Böhmen, på Böhmerwald och till
Moldau. Han är nu på flere ställen
skyddad för utrotning. Fordom
häckade han oftare i Ungern och
Balkan-länderna, i Turkiet, i Tyrolen mer
sällan, häckar regelbundet i italienska
Schweiz annars sträckfågel där, i
Frankrike sedd vid Fontainebleau, i
Italien vid Catenzaro, mångenstädes i
Ryssland; hos oss häckar den väl i de
flesta landskap. Uven jagar blott om
natten, men ser om dagen tillräckligt
för att flyga undan sina fiender,
vilket den framsmygande jägaren till sin
förtret blir varse. Också vet varje
erfaren kråkjägare på hur stort avstånd
uven märker en ankommande
rovfågel. Uven är en mycket stark,
modig fågel, som till och med icke skyr
att upptaga strid med kungsörnen och
därför utom människan ej behöver
frukta någon fiende; ty till och med
lodjuret kuvar sitt begär efter ungarne
av berättigad fruktan för moderns
fruktansvärda klor, där hon vaktar
omsorgsfullt sina ungar. Även
ungarna försvara sig kraftigt, kasta sig, då
fara nalkas, på rygg och sträcka fram
de kraftiga klorna för att gripa den
anfallande. Uvens jaktområde är
ganska stort, därför är den skada, som ett
uvpar förorsakar området, ej så stor.
I stora skogar bör man därför ej
utrota honom. Han flyger för det mesta
lågt och med sina lösa fjädrar utan
fan likt alla nattugglor ljudlöst,
förskräcker genom ett plötsligt
knäppande läte det utsedda sovande bytet och
griper det, innan det egentligen vet,
vad som sker med det. Inom
djurvärlden äro såväl hjortkalven som den
lilla haren, tjädern, fasanen ända till
sångfåglarna utsatta för hans angrepp
och skulle uven således vara ett för
jakten på vilt och för fågel världen
isynnerhet farligt rovdjur, om han fun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
