Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den politiske lyckoriddaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Polackerne i Danmark»), och däri nämnes Mazepa vid två
tillfällen. Denne var då såsom kammarherre eller adjutant
anställd vid det polska konungahuset sedan 1659 och
tyckes ha tillvunnit sig sympati, att döma av Johan Kazimirs
ord: »På grund av hans färdigheter kunna vi hoppas, att
fosterlandet i sinom tid skall få gagn av honom». Vid det
första tillfället, år 1661 (då Pasek var 31 år gammal), hade
Mazepa, som då befann sig hos konungen i Grodno,
beskyllt Pasek för förräderi, och denna anklagelse var icke
ogrundad, ty Pasek hyste verkligen planer att övergå från
Czarnieckis kungliga trupper till de konfedererades
motparti; men då de erbjödo honom kanslärsposten, vägrade
han att avlägga eden, och hela saken förföll. På Mazepas
angivelse häktades han i Grodno. Han blev visserligen fri
och fick till och med 500 dukater av kungen. Men Pasek
hyste sedan dess groll till Mazepa, »den nyadlade
kosacken», och lurade blott på lägligt tillfälle att få betala för
gammal ost.
Ett sådant tillfälle erbjöd sig redan året därpå, då de
båda hetlevrade herrarna träffades på kungliga slottet i
Warschau. Vi återgiva här ordagrant Paseks dråpliga
skildring av detta möte, enär den lämnar en intressant
kulturbild från det dåtida hovlivet, kryddad med Paseks kärva
och mustiga humor.
»Mazepa hade redan bett kungen om förlåtelse för
det elaka spratt, han spelade mig i Grodno, och återvände
till hovet. Vi gingo dagligen vid varandras sida, ty denna
enda förnärmelse hade ej vållat mig skada, utan fastmer
skaffat mig bröd och gott rykte, som till och med de
konfedererade avundades mig och som andra lyckönskade mig
till. Men jag hade ändå ett horn i sidan till honom,
särskilt då jag var drucken, ty då pläga ju alla oförrätter stiga
åt huvudet.»
»En gång gick jag genom ett rum, gränsande till det
sista, där kungen befann sig. Jag fann honom där, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
